Lars logotype



Labradoren Goffe


  

Dagbok om Goffe


Några tankar nerklottrade när andan fallit på. Anteckningarna kommer i kronologisk ordning, dvs den senaste sist.

Gå direkt till den senaste noteringen!


Sommaren 2004 - Annonseringen

Det ringde i telefonen och som alltid blir man knäsvag. Den här gången stannade tre fakta kvar i en annars tom skalle. Det var
  • Gul labbehane, som heter Gottfrid.
  • 61 cm hög.
  • Tendens till matsök!

En gul hund efter 3 svarta med tendens till matsök, kunde jag väl fördra. Men en bjässe på 61 cm när min förra vapendragare hade varit 53 cm var lite svårare att smälta så där rakt upp och ner. Skulle mitt numera sargade högerben hänga med i de långa svängarna?


September 2004 – Första mötet

Så var jag I Sollefteå igen. Tillsammans med 7 andra förväntansfulla såg jag fram mot att få hälsa på en ny kamrat. På tisdagsmorgonen störtade han in och mitt hjärta galloperade lite extra fort.

Självklart är mötet med min nya fyrbente kamrat stort och värdefullt, men annars kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att resan var mödan värd. Visst, man blir väl omhändertagen av trevliga människor precis som det var första gången jag anlände Sollefteå och träffade Hund-Lasse med personal 1981. Då som nu, var uppassningen snabb och vänlig, även om minnet vill påstå att kaffet var godare på kokkaffets glada tid.

Den stora skillnaden idag mot förr, är ändå den att de flesta hundarna inte längre känner någon trygghet i Sollefteå. Minst 7 av de 8 hundar som deltog i kursen kom för första gången till hundskolan och Sollefteå samtidigt som vi som skulle samträna med dem. Det innebär två otrygga individer i en otrygg miljö. Senast jag hämtade hund, HS Obina 1995, var hunden på hemmaplan och kände sig trygg i sin egen miljö. Jag kunde hänga på och lita på en säker individ. Precis som verksamheten en gång i tiden byggdes upp. I dag försöker man genomföra kurserna i samma anda, men utan möjlighet att utnyttja den grundläggande byggstenen – tryggheten och den samlade verksamheten.

Nästan sovande Goffe.

Detta märktes otroligt väl när jag landade i Trelleborg den ”tredje” veckan. Efter två dagar här hemma satt min hund och nästan somnade på hallmattan. Han var slutkörd efter alla nya intryck. Både Carina och jag var överens om att en sådan här vovve absolut hade mått bättre av att placeras direkt i den miljö han skulle arbeta. Då hade vi kunnat koncentrera oss på de vägar som är viktiga och låtit vägen till kommunhuset i Sollefteå vara!


Hösten 2004 - Smekmånaderna

Under våra första månader tillsammans trodde jag att lyckan var fullständig. En lugn och harmonisk familjehund, som snabbt lärde sig att gå ut ur köket vid måltider och att inte gå upp för trappan till övervåningen i huset. Vi lät mat av olika slag stå framme över natten och på morgonen var allt orört! Goffe höll en kort radie när vi gick ut för att rasta och han kom snabbt vid inkallning. Att han höll ett lågt tempo när vi gick i selen, upplevde jag inte som något större problem bland allt annat gott. Han har tvärtom avslöjat tillräckligt många gånger att han kan leda förbi hinder och annat. Det han ska bli mycket bättre på är att vara koncentrerad på sin uppgift i den vita selen. Just nu finns det många, många saker att titta på. Barn, fåglar, andra hundar och en hel mängd annat kul eller främmande. Men jag är inte orolig. När Goffe är en naturlig del av familjen Billgren och Trelleborg, kommer han med stor säkerhet att bli en bra kamrat på färden i den vilda världen. Dessutom är han så söt – det säger alla som vi möter!

Lars och Goffe i julslips.


Julen 2004 - Förvandlingen

När Goffe presenterades för mig var ett av budskapen att han hade en ”tendens till matsök”. Jag blev varse den iakttagelsen när trelleborgsborna började mata småfåglar inför vår första julhelg tillsammans. Tre månades smekmånad var som bortblåst! Lyhördhet förvandlades till matsök och den korta radien fick genast gummiband. Jag blev helt överrumplad och förbannade mig själv för att jag inte lagt märke till de varningssignaler som måste ha föregått förvandlingen.

Självklart tog jag kontakt med Carina på Kustmarkens. Vi hade ett längre samtal men det stannade vid det eftersom det är Iris Hundskolan som har hand om pengapåsen. Skulle Carina rykt ut hade det fått ske på idiella grunder och så fungerar ingen verksamhet. Från Gunilla på Hundskolan fick jag bara rådet att ha dressyrövningar vid matskålen hemma i köket. Sådana övningar skadar ju aldrig, men de löser inte vårt problem.


Våren 2005 – Till salu!

Vi har ett problem nu för tiden. Vårt problem är Goffes väldigt intresserade nos. Han använder den på tok för mycket och kombinerat med en oerhörd matdrift, skapas ett stort problem. Han memorerar dofter vi går förbi och han suger in allt ätbart på mils avstånd. När han blivit medveten om en doft, kan han inte släppa den, utan han bara måste undersöka - och helst äta upp doftkällan. I 20 år har jag haft ett stort underbart område att ströva kring i och kunnat koppla av i. Mina tidigare hundar har haft världens chans att skritta omkring och rota i vegetationen, läsa tidningen och vara hund. Det har således varit en njutning för oss bägge. men Goffe har kommit på att jag är totalt chanslös när han är löskopplad. Han har läst mig och sett att min radie är ca 2 meter, sedan är jag ofarlig. Det innebär att han förvandlas från en lyhörd, följsam och trevlig vovve till en långnosad dammsugare. Finns det någon som vill ge ett bud på en bättre begagnad hund? Han är till salu!


Maj 2005 – Fiaskot!

I de rundor vi gått i hinderbanor, främst uppe i Sollefteå vid tilldelningen, har Goffe klart signalerat ointresse. Därför var jag lite skeptisk när frågan om en liten uppvisning på en skola i Trelleborg kom på tal. Men, jag har aldrig sviktat förut så vi ställde upp i det vackra majvädret. Det kryllade av folk och saker överallt och stämningen var hög och högljudd. Så gick det som det gick och Goffe ”vägrade” ut sig på första hindret. Han ville bara bort.

När vår sorti ur hinderbanan var avklarad, kryssade Goffe elegant mellan springande och stojande barn. Han parerade säkert för barnvagnar och undvek smidigt stolar, bord och annat bråte. Han ignorerade till och med bullar och korv. Målmedvetet satte han kurs mot ett grönområde som ligger intill den aktuella skolan och som vi ibland brukar rasta i på väg hem från Malmöbussen. Fast det var ingen som la märke till den bedriften…


Försommaren 2005 – Tjuren Ferdinand

Ett typexempel är att vi stannar, jag kopplar av selen och hänger på honom klockan, han tar ett par steg ut i bushen och kissar (eller låtsas i alla fall), går några steg och vänder helt om och sticker mot en doft vi har passerat precis. Jag kan vråla så att stämbanden kryllar sig och "normala" hundar skulle hukat sig, vänt om och kommit tillbaka höga som en tax. Det kan också vara en doft han inte fått undersöka klart dagen innan eller så. När han väl fixat ett avstånd mellan sig och mig, tar han väldigt god tid på sig att undersöka och följer ofta ett mönster och nosar av ungefär samma områden dag efter dag. Skulle jag gå förbi det vanliga stället där jag släpper honom, vänder han direkt när han blivit lös och sticker tillbaka. Han bara måste!


Sommaren 2005 – Jobb, jobb, jobb

Under alla ledarhundsår (1981) har jag haft hjälp av Gösta Karlsson. När de här problemen uppstod ryckte givetvis Gösta in och vi kollade eländet. Goffe lärde sig omgående att Gösta är en opålitlig fan och därför gör Goffe inget felaktigt när Gösta är med. Oavsett vad som ligger och lockar i buskar, trädgårdar och ute på fälten bryr han sig inte om det. Goffe lunkar snällt med ca 1 meter runt mig, helst snett bakom. Samma sak hände när Bengt Borg var här på grundkurs 2. När Goffe förstod vad Bengt "var för typ", inrättade han sig i läget strax bakom knävecken.

I regel är det väldigt lätt att bryta Goffes låsning i doftandet. En kastkedja, en näve småsten eller någon som puttar på honom räcker. Genast avbryter han luktandet och kommer raskt till mig. Skulle jag däremot mot förmodan själv komma ända fram till honom och avbryta hans värld, går han undan och vill inte riktigt komma ända fram till mig. Går jag då en liten bit, några meter eller så, från platsen kommer han fram. På samma vis är det om jag står och vrålar "loss" på ena sidan en häck och han står och glufsar i sig något på andra sidan. När han väl kommer ut ur häcken, vill han inte komma fram utan hellre hitta en pinne för att avleda och avreagera. Har vi sedan förflyttat oss några meter är det OK för honom att komma fram och ta kontakt.

Det här betéendet kom fram lagom till jul i fjol. Det innebär att Goffe vunnit många segrar det gångna dryga halvåret. Han är helsäker på att jag inte kan nå honom. Bengt Borg provade en skramlande ask som jag skulle kunna kasta mot honom. I teorin fungerar det utmärkt, men i praktiken funkar det inte för en synskadad. Därför hänger nämnda ask med snöre som en spindel i någon buske numera. Gösta och andra personer som jag tagit hjälp av får bara en chans, sedan har Goffe genomskådat dem.

Ansiktsbild på Goffe.


Hösten 2005 – Bortskänkes!

Jag behöver ett bättre verktyg som gör att jag når Goffe på håll. Finns det något? Folk har lite löst pratat om ett ”citronhalsband”, men det verkar vara ett ljudutlösande verktyg för hunden som skäller innanför dörren där hemma. Jag måste hitta en lösning som jag själv hanterar, eftersom Goffe direkt anpassar sig efter spioner. Ena stunden sitter han och gnäller som en valp utanför toadörren för att han vill ha kontakt, nästa gäckar han mig och föredrar diverse lockelser i omgivningen. Förstbjudande får honom!

Eftersom jag börjar bli lätt desperat och känner en viss uppgivenhet efter allt arbete jag och min vänkrets lagt ner, försöker jag ta kontakt med övergurun själv. Men Curt Jönsson har inte tid. Han ska göra slutprov på en massa hundar så mina bekymmer med Goffe får anstå. Gunilla upprepar sina råd om att ha dressyrövningar vid matskålen hemma i köket.


Vintern 2005&06 – Lindansar’n

Jag börjar ge upp mina förhoppningar om att klara av att ha Goffe lös. Jag har haft honom i flexikoppel långa stunder och han är fantastiskt duktig på att gå på rätt sida träd och stolpar, så han har varit van att gå i koppel tidigt i sitt liv. Jag gissar att han fått den kunskapen under sitt första levnadsår, för jag kan inte tro att någon professionell dressör lagt ner möda på det. Men att koppla honom är ingen lösning, bara ett sätt att förhindra hans utflykter.


Mars 2006 – Grundkurs 3

Vi är på Solhaga utanför Markaryd och det är dags för det sista steget i den officiella utbildningen. Goffe har aldrig varit här medan jag känner till terrängen väl och kan styra honom utan problem. Måhända känner han sig trygg med det. Under veckan visar han sig från sin soligaste sida och samlar guldstjärnor på hög. Till och med hinderbanan går som en dans.

Lars och Goffe i vintrig miljö.

Även om jag har signalerat för de problem jag upplever där hemma, går det inte att ens provocera fram dem. Tvärtom följer Goffe mina minsta rörelser och viker inte en tum från min sida. I rastgården kommer han plumsande genom snödrivorna så fort jag kallar och plötsligt känns allt oerhört bra! Fast det skulle känts ännu bättre om konsulenterna diskuterat en konkret handlingsplan för situationen hemma i Trelleborg. Finns det verktyg? Kan man göra på annat sätt än de vi försökt med? För tredje gången får jag samma råd av Gunilla, dvs att dressera vid matskålen. Visst ska man vara konsekvent när det gäller handhavande av hund, men...


Våren 2006 – Rymlingen!

Efter den lyckade Solhagaresan, känns det som om jag vågar försöka lätta på vårt koppeltvång här hemma. Korta sträckor får Goffe chansen att lufsa obehindrat. Vi provar och det verkar funka. Men så händer det som inte får hända och allt raseras. Goffe fastnar i en doft och jag är inte nog uppmärksam, utan fortsätter att gå lite för långt. När jag kallar har han klistrat nosen vid marken och börjar springa runt inne i buskagen på gammalt känt manér. Jag följer rastklockan, men den försvinner plötsligt och efter ett par timmar måste jag genomfrusen ge upp och ta mig hemåt. Efter ett par oändligt långa straxar stannar en bil utanför. Då har man försökt fånga Goffe nere i stan. Man har sett minst två bilar tvärbromsa och man har fått fösa in honom som ett villebråd på stans idrottsplats, förvissad om att den är inhägnad! Ett ännu hårdare koppeltvång införs och jag inrättar mig efter att aldrig släppa honom i bebodda trakter mer.


Augusti 2006 – Undrens tid är inte förbi!

I augusti 2006 fyller Svedala brukshundsklubb 20 år. Gösta Karlsson tränar med sin Jack där och han håller kurser. Han blir ombedd att fråga om jag och Goffe vill vara med på en uppvisning. Väldigt tveksamt, och med förra fiaskot i åtanke, gick vi slutligen med på att försöka. Eftersom folk var engagerade och tränade intensivt för sina olika uppdrag, gjorde vi det också. Därför var Goffe och jag ute i Svedala några gånger och snodde runt. När så dagen kom, gick det fantastiskt bra – allt från hinder till att apportera både sele, käpp och rastklocka.

Under den här tiden på Svedala brukshundsklubb fick jag också kontakt med folk som kunde berätta mer om ”citronhalsbandet”. Man visste till och med hur jag skulle kunna köpa ett! Dressyrhalsbandet, MasterPlus Pro, sprutar en vätskeblandad luftström ur en behållare som hunden har i ett halsband. Jag styr det via en fjärrkontroll och jag kan omöjligt skada hunden vare sig mentalt eller fysiskt. Försäljaren, ett par som föder upp dobberman utanför Trelleborg och som också har en liten försäljning av hundprylar, kommer hem till mig. Goffe och jag går ut en runda och försäljaren smyger ut bakom oss. Det är han som håller i fjärrkontrollen och när han ser att Goffe försöker ignorera mig, trycker han på duschen. Goffe reagerar perfekt, snor helt om och kommer springande till mig och min godisfyllda näve. Duschen är helt ofarlig, men Goffe kan inte undvika att höja på huvudet när han får en dusch och därmed har hans koncentration för det han håller på med brutits och han är kommunicerbar.


Hösten 2006 – Trivselns återkomst

Vissa saker ska man uppleva för att förstå. Trolleri är normalt inget jag tror på men det är nästan som genom ett trollslag vårt förhållande har ändrats. Eftersom jag hade full koll på Goffes mönster och hur och var och när han gled in i sin värld, har jag fått in ett par verkliga fullträffar vad gäller duschandet. Alla med samma reaktion, dvs att Goffe kommer direkt och glatt till mig och den väntande godbiten. Det blir helt enkelt en perfekt inkallning.

Det verkar också vara så att alla mina timmar med Goffe i långkoppel, där han aldrig fått vinna sina egna segrar, också börjar falla på plats. Så om det är trolleri eller bara övningen som gjort det spelar ju ingen roll, men det är gudomligt trevligt att gå ut och rasta med en kommunicerbar kamrat som kommer galopperande som ett gäng vilda hästar. Hela sättet att röra sig för mig blir mer avslappnat och det rycks inte hit eller dit i armen. Det börjar likna gamla goda hundtider igen!

Lars och Goffe njuter en vila i favoritfåtöljen.


Vintern 2006 – Framåt!

Någon stans under resans gång har Goffe lämnat sin plats bakom den som är ute med honom i långkoppel. Han har gärna hållit sig lite bakom och snusat. Det är svårt att ange i tid, men numera har han börjat gå framför och gärna med lite spänning i kopplet. Det hela ger ett intryck av en mer målmedveten herre och är kanske en mognad. Han går sällan lika sakta i selen som förr heller, även om sista biten hem alltid är som en lus på tjärad papp. Ändå trivs han hemma och han har aldrig försökt gå förbi ytterdörren till vårt hem. Det försökte faktiskt alla de tre tidigare göra vid något enstaka tillfälle.

Just nu är kanske den dåliga dragviljan i selen hemåt enda plumpen i vårt gemensamma protokoll. Eftersom hemmet ligger som den naturliga slutpunkten på en runda, blir det sista biten som är störst risk för mig att ligga lite lågt i blodsocker. Bägge mina tikar Caddy och Obina, var fenomenala på att ”dra” hem mig och räddade mig från att bli stående. Den draghjälpen saknar jag idag.

Lars och Goffe har dragkamp med en före detta fotboll.


Våren 2007 - Andra smekmånaden

Jag visslar, han kommer i spänstiga språng! Jag trycker på knappen för den diskreta signalen på hans duschhalsband och han kommer nyfiket puttande på min "godishand"! Jag ändrar plötsligt riktning och han kommer sättande efter mig, även i Östervångsparken där det finns så många goda dofter.
- Så där Lars, nu känner man ju igen dig!

Det är Kenneth som konstaterar att lugnet lagt sig i Trelleborg. Han har sett mig med 3 svarta kamrater genom åren. Han har också konstaterat att de har varit lyhörda och följsamma. Han har sett att en ny ljus vovve har tagit deras plats och att det inte sett lika elegant ut. Nu konstaterar han att Goffe får och axlar samma förtroende under våra rastningar. Kenneth har noterat att han stannar till och med på samma plats som sina företrädare och inväntar påselning eller att bli kopplad. Lugnet återställt, även i Kenneths sinne.

Kenneth är en av alla som håller ett vakande öga över mig. Självklart är det på gott och ont, men det är ett faktum att vi med avvikande förutsättningar alltid kommer att betittas. Just Kenneth har ett dokumenterat hundkunnande och därför tar jag till mig hans kritik. Andra kommentatorer degraderar jag till mindre vetande och deras naiva och anonyma tillrop dör bort med vinden.

I min radio sjunger Jan malmsjö ibland "Under alla broar mitt sovgemak jag har". Själv nynnar jag på samma melodi, men med orden "Över alla broar nu min Goffe mig tar". Anledningen är att fjärrvärmen har anlänt till Trelleborg. med den har staden grävts upp och diken genomkorsar våra rundor. Träspångar dyker upp och försvinner i takt med grävandet och den väg som för en timme sedan var som vanligt har plötsligt förbytts i en hisklig slalombana. Men Goffe tuffar på i lagom lugn promenadtakt. Han stannar till, vrider på huvudet och bestämmer sig för vilken väg vi ska gå. Först tillbaka några steg, sedan över en spång och därefter några vinklingar för att gå över ytterligare en spång. Sedan är vi inne på vår normala väg igen. Visst är det en häftig känsla!


7 augusti 2007 - Grattis på 5 årsdagen!

Goffe fyller 5 år! Ett leve för jubilaren, som fokuserar frukostbrickan med foder och prinskorvar som en romersk femma.


Sommaren 2007 - Sommarflås?

Det har utkristalliserat sig ett mönster. Våren anländer och solen värmer snabbt den skånska luften till sommarvarma grader. Goffe rusar runt, men blir snabbt flåsig och tar en paus. Sedan kan han tänka sig ett varv till!

Goffe fokuserar frukostbrickan. Vad väntar vi på?


Mönstret har upprepat sig de somrar vi har upplevt tillsammans. 05 fick Goffe en kraftig reaktion som först togs för en lunginflammation. 06 var han "bara" allmänt hängig när solen stod som högst och i år 07, fick han en kraftig öroninflammation.

Lunginflammationen var ingen lunginflammation, utan något annat som fortfarande är olöst. Öroninflammationen nu senast, berodde inte på någon bakteriehärd. Dessa fakta och just att Goffe reagerar sommartid gjorde att vi testade honom för allergi. Han har en förhöjd känslighet mot tre olika kvalster, men enligt Helene Raue, erkänd expert på allergi och hudproblem, är hans känslighet inte tillräckligt stor för att det ska ensidigt tolkas som att han är allergisk. För att utesluta hjärtproblem, med tanke på flåsigheten, fick Goffe också åka till hjärtspecialisten. Varken EKG eller ultraljud visade annat än ett friskt klappande hjärta!

Goffe med tom bricka. Vem fyller på?


Läget nu när hösten återinträtt, är en normal labbe som kanske bara är lite mer värmekänslig än andra. Alla behöver ju inte älska sommarhetta, det räcker att det är varmt och gott!


Hösten 2007 - Lokal ledarhundsträff!

Under länken "Lokala kurser" kan du läsa om vår utflykt till Solhaga och en skånsk ledarhundsträff. Det var en mycket trevlig tvådagars kurs med Barbro Börjesson vid taktpinnen. Tyvärr för Goffe, blev det ganska mycket att vakta rummet medan husse fortbildades. Korta rastningar i en inhängnad är ju inte precis vad han är van vid.

Eftersom jag inbillar mig att jag hittar på Solhaga med omnejd, erbjöd jag mig att ledsaga två andra förare med hundar på en långpromenad mot Knäredsstenen. Med andra ord stegade vi över Lagan och gick i ett vidunderligt skönt höstväder mot Knäred. Eftersom vi skulle ha en lektion på kvällen, höll vi noga reda på klockan och vände i god tid för att hinna tillbaka. Det är ju "bara att gå tillbaka" samma väg så tiden vi valde var väl tilltagen för att komma i tid. Men stormen Gudrun och annat skogsarbete har förändrat topografin en aning och vi hamnade på en avstickare. Vi gick och gick tills vi slutligen beslöt att vi gått fel! Vi fick telefonkontakt med folket på Solhaga och hjälp förbereddes, men vi selade på våra hundar och jag gav Goffe order om att gå "hem". Klart vi kom tillbaka till förläggningen!

Även om motion är av godo och det faktiskt var väldigt skönt promenadväder, kändes det lite skämmigt att klampa in i lektionssalen en halv timme försenad. Goffe och hans två hundkompisar var i varje fall väl rastade och nöjda med tillvaron!


Hösten 2008 - Lugnt år och ny lokal ledarhundsträff!

Under länken "Lokala kurser" kan du läsa om årets utflykt till Solhaga och en ny skånsk ledarhundsträff. Den fortsatte på samma tema som fjorårets och blev näst intill lika uppskattad.

Annars har hundåret varit lugnt. De problem vi upplevt under den varmare årstiden har inte varit lika besvärande i år. Goffe har förvisso tagit det lite lugnare under solens varma strålar, men han har inte tävlat med stånkande ångmaskiner om att låta mest och värst.

Goffe har under året fått byta foder. Vi har köpt det speciella labrador-fodret med större bitar istället för den vanliga adult-säcken från Royal Canin. Nu tuggar han faktiskt en del av maten, annars finns ingen skillnad. Han fortsätter att vara en välmående och lagom tjock hund nu i sina bästa år!


Vintern och våren 2009 - Separationens våndor!

Wanted-poster av Goffe, absolut levande!

Goffe är i allra högsta grad som hund ett flockdjur. Det innebär bland annat att det är naturligt för honom att inrätta sig i ledet under en ny flockledare. Kravet är att den nye ledaren följer de sociala mönster och regelverk som styr, och har styrt, hundflocken sedan urminnes tider. Helst ska en ny ledare också upplevas som tryggare än den gamle, även om det nu är fullständigt omöjligt i Goffes fall. Men individen ska inte behöva byta ner sig allt för mycket!


Den 25 december 2008 gick vi ut som vanligt på morgonen för att rasta. Normalt strosar vi omkring mellan två koloniområden och får lite lantlig känsla mitt inne i staden. men den här dagen tog rundan dubbelt så lång tid. Jag var helt enkelt tvungen att stanna titt som tätt och hämta andan. Jag promenerade med en färsk hjärtinfarkt!

Trots tomteröd dag uppsökte jag jourläkaren, som sydde in mig och kättrade mig vid en tv-apparat där mitt hjärtas rytm kunde beskådas. Medan jag hölls kvar av en massa elektroder kunde Goffe njuta av familjens omsorg i hemmets trygga vrå. Men efter helgerna tömdes hemmet på folk och Goffe saknade sällskap och möjligheten att komma ut. Istället för att försöka med ett lapptäcke av endagslösningar, tog jag kontakt med en person som är väl insatt i ledarhundens vardag och goffe fick flytta ut på landet.

Goffe i dragkamp om en tross med labradorerna Simba och Sammie. Goffe i ledband! Simba håller i kopplet medan Goffe får gå fint.


Att lämna ifrån sig sin allra bästa kompis, innebär såklart att man försöker hitta allra bästa omsorgen. Det är viktigt att en balanserad hänsyn tas till den uppgift som tjänstehunden är ämnad för. Därför är det märkligt att den officiella ledarhudnsverksamheten inte fäster större vikt vid den här typen av avbrott än man gör. Det erbjuds en skattepliktig ersättning på 60 kr/dag, dvs en tredjedel av vad det normalt kostar att lämna hunden på marknadsmässigt drivna hunddagis. När jag ställer frågan om marknadsmässighet, får jag följande svar:
"Vi betraktar inte uppstallning som ett jobb. Det ska väl vara nån sorts ersättning för de kostnader man tänks ha och som inte går att visa med kvitton. Mat, slitage och sånt".

Men jag föredrar att Goffe får ett proffsigt omhändertagande. Där det finns genomtänkta och balanserade krav på min kompis. Där han får mental stimulans och fysisk aktivitet. där han har sällskap 24 timmar om dygnet i en lugn hemmamiljö. Var får man detta för 60 kr om da'n? Natt som dag, vardag som helg? Jag trodde att begreppet "välgörenhet" var både förlegat och tabubelagt!

Goffe i mysig flockgemenskap i en stor Bia-säng.

Att läka ihop ett itusågat bröstben tar drygt två månader, enligt experterna. Under tiden bör man inte lyfta tungt eller skjuta på tyngre ting. Man avråds absolut från att rasta hundar, eftersom ett oförsiktigt ryck i rastkopplet kan få tråkiga konsekvenser. Själv var jag emellertid på väg att hämta hem Goffe efter ca en månad. Men tyvärr fick jag problem med de bensår som blir en följd av att man hämtar ådror för en "by pass"-operation från benen. Under en dryg månad fick jag promenadförbud och min syssla fick bli att sitta i fåtöljen med benen högt. Med promenadförbud och överhängande infektionsrisk blev det till att räkna dagarna. De hann bli 67 stycken innan en virvelvind drabbade mig och Goffe störtade in igen. Fast, torka tassarna måste man!

Goffe väntar på sin tur att bli torkad. Fy vad tradigt...


Fredagen den 17 april 2009 - En extra lokal ledarhundsträff!

Under länken "Lokala kurser" kan du läsa om en lokalt avgränsad Skånsk ledarhundsträff. Den byggde vidare på de tankar om hundar som syskonen Olsson presenterade under fjorårets stora Solhagaträff. Den här gången ville "Varg-Annika" Olsson förtydliga inkallningens betydelse och träffen i det lite mindre formatet blev också uppskattad.

Fotografi på Lars och Goffe på ett soligt, men blåsigt dressyrpass.

På de senaste träffarna har jag hört hur flera förare berättat om enstaka utryckningar från ledarhundsverksamhetens anställda support-team. Med rynkad panna konstaterar jag att man rycker ut och gör en tillfällig insats och lämnar sedan föraren i den tron att allt är fixat. Ungefär som en service på vilken maskin som helst. Med stigande förvåning har jag också noterat att man nämner det så kallade "citronhalsbandet" som ett av de verktyg man använder och sedan tar med sig igen. Förarna som jag lyssnat till, berättar att man kom och provade, men sedan har det ändå inte fungerat.

Är detta strategin för SRF:s ledarhundsverksamhet? Försöker man komma med lösningen istället för att visa på vilka verktyg man måste jobba med? Det finns väl ingen som lyckats dressera en hund genom ett enskilt ingripande? Varför tycks det finnas så många ledarhundsförare som inte förstår att man måste arbeta aktivt med sin hund hela tiden?

När proffs som Barbro Börjesson och Annika Olsson med flera, kommer ut till oss kan de ju bara ge råd om hur man kan göra. Jobbet måste vi alltid själv utföra. För många av oss är detta en självklarhet, men hur kan det komma sig att så många lever med en annan föreställning?

Jag har själv väldigt god erfarenhet av "citronhalsbandet". Men det är ingen som kommit ut och duschat min hund en gång och sedan inte mer. "Citronhalsbandet" i mitt fall är noga introducerat av en seende instruktör som aktiverade duschen vid exakt rätt tillfälle vid ett par olika dagar. Sedan är det mitt verktyg och det är jag som har tillgång till det när jag behöver det. Ungefär som vilken hundförare som helst som kan ta till en kastkedja, kopplet eller en näve smågrus. Barbro Börjesson exempelvis, använder tomma plastflaskor i sina tv-framträdanden osv. Det är metoder som är till för att nå en hund på distans och väcka den ur sin egen tanke.

Som synskadad kan jag inte slänga saker omkring mig. Det är omöjligt att veta var det hamnar och risken att skada är överhängande. "Citronhalsbandet" däremot, bär hunden med sig och jag "träffar" rätt varje gång! Självklart måste det introduceras med stor försiktighet och sedan användas med stor medvetenhet. Men det är en grov fördom att tro om oss som inte ser att vi inte kan avgöra vad som är rätt tillfälle. Men det kräver att man förstår att hunden är ett levande djur och att man lägger ner både mycket tid och kraft på att förstå den fantastiska kamrat man umgås med. Är det denna insikt som naiva ledarhundsförare missar, genom att kalla hunden ett hjälpmedel?


Hösten 2009 - Nytt odramatiskt år och ny lokal ledarhundsträff!

Under länken "Lokala kurser" kan du läsa om årets utflykt till Solhaga och en ny skånsk ledarhundsträff. Den blev en direkt fortsättning på fjolårets och med samma kursledare.

Hundåret har även under 2009 varit lugnt. Goffe har inte haft några större problem med värmen, utan har njutfullt skuttat runt omkring i vår trädgård och ute på de normala rastrundorna. Dessutom har jag kunnat promenera ordentligt med honom, efter den tusenmila service jag gick genom under våren.

Fotografi på Lars och en fint sittande Goffe.

Goffe har bytt foder igen. Nu tuggar han i sig Royal Canins Golden Retriever-anpassade foder. Det har gett honom en mjukare och kvalitémässigt bättre päls. Det har också inneburit att han fäller mindre. Jag ringde till Royal och frågade om det fanns någon vetenskaplig förklaring, men de kunde inte ge någon sådan. Eventuellt är det hur man blandar fettet i fodret som kan ha en viss betydelse, men det är osäkert. Huvudsaken är att Goffe mår bra och att pälsen också gör det. Trots detta andra byte av foder, fortsätter han att vara en välmående och lagom tjock hund nu i sina allra bästa år!


Vintern 2010 - En snövinter i Skåne minsann!

Statistiken sa att det varit 67 sammanhängande snödagar denna vinter / vårvinter. Normalt snöar och töar det om varannat i skåneland, men denna vinter har varit riktig och fantastisk!

Fotografi på cafébordet på Lars altan, vackert vinterskrudat!

Under hösten '09 byggde Goffe upp en bättre päls än den han burit tidigare. Anledningen var främst foderbyte till ett Golden-inriktat foder. Men att springa och framför allt rulla, omkring i höga snödrivor är också toppen. Vem är förresten så dum att han slänger av sig varm och härlig päls när det är kalla kallgrader utomhus? Sammantaget innebär det att Goffe ståtar med en härlig päls, nu även på magen. Heja vintern - gärna sammanhängande men kanske inte så lång som i år....!


Fredagen den 16 april 2010 - Ny lokal endagarsträff!

Under länken "Lokala kurser" kan du läsa om ytterligare en lokalt avgränsad Skånsk endagarsträff för de skånska ledarhundarna. Liksom motsvarigheten under '09, drabbade den Lund, med lagom lång resa från samtliga skånska hörn.

Fotografi på gruppen på väg in på dressyrplanen.

Den här senaste fortbildningen har också varit en bra erfarenhet. Jag gillar att vi håller oss till ett tema och att syntolkning börjar kännas som det mest självklara som finns!


Sommaren 2010 - semester på egen tass!

Nedan följer Goffe’s semesterdagbok 2010, nertecknad av semestermatte Susanne. Normalt är jag ingen anhängare av texter som låter djuren uttrycka sig i ord. men nedanstående berättelse passerar nålsögat, eftersom den inte innehåller fjantiga och känslomässiga överdrifter. Dessutom tycker jag att den visar en sund och ärlig kärlek till min fyrbente kompis. Något som gör det väldigt lätt för mig att be om hjälp när behovet uppstår.


Fotografi på Goffe och labbekompisen Sammie när de har dragkamp om ett plastben.

"18juni:
Jaha, så var det dags för en veckas semester. Jag ska vara hos Simba och Sammie och deras matte Susanne och dom känner jag ju sen länge. Det började riktigt bra med att Sammie kom utspringande och hälsade mig välkommen, vi är jättebra kompisar och precis lika busiga. Vi är ju fortfarande i vår bästa ålder och orkar leka nästan hur mycket som helst. När husse och matte åkt iväg gick jag in och hälsade på Simba som låg och sov. Han är jättegammal och vill inte leka så långa stunder längre utan tittar helst på istället.

När vi gick långrundan mitt på dagen gick vi efter ett tag förbi ett hus där det flyttat in nytt folk och då blev det ett fasligt liv. Tre små hundar, om man nu kan kalla sådana små hårtussar för hundar, rusade fram till staketet och tokskällde på oss. Dom bar sig verkligen illa åt! Vi tre däremot gick värdigt och tysta förbi och fick massor av beröm av Susanne som lovade oss vars ett grisöra som belöning när vi kom hem!


19 juni:
Idag på förmiddagen packade Susanne medelst skohorn in oss alla tre i ”ryggsäcken”, dvs hennes lilla Nissan Micra. När vi var på plats konstaterade Susanne med en suck att det sannerligen var dags för en större bil! Vi tog en tur i skogen i Gabelljung och blev nästan bokstavligt träffade av ett rådjur som kom uthoppandes ur snåren bara ett par meter från våra nosar! Vi blev nog lika paffa allihopa, usch! När vi kom till bilen tog Susanne fram ett äpple som vi delade alla fyra och hällde sen vatten i en skål som vi tömde i ett nafs.


20 juni:
Imorse när vi gick en runda hörde jag ett riktigt skumt ljud! Jag stannade och la huvudet på sned och lyssnade. Det var grodor som sjöng vid dammen och det lät verkligen konstigt. Jag letade allt vad jag kunde men grodorna var alltför långt borta så jag fick aldrig hälsat på någon. Det var kanske bäst så, för vad i hela friden gör man med en groda?

På kvällen blev det lite bryderi för när jag skulle lägga mig i min bädd så var den redan upptagen. Simba hade parkerat sig i den och honom är det inte så lätt att flytta på. Det hjälpte inte ens att jag hämtade olika gosedjur och försökte få honom att resa sig så jag testade till slut med att låta som en valp i nöd men inte ens det fick honom att rubba sig det minsta. Till slut tyckte Susanne synd om mig och sa till Simba att lägga sig i en annan bädd istället. Sen var ordningen återställd och allt blev som det skulle.


21 juni:
När Susanne skulle skruva ihop sin nya grill idag passade Sammie och jag på att få toktoss. Det får vi minst en gång om dagen! Vi jagar varandra tills vi rasar ihop i en flåsande hög i gräset. Vi låg och tittade på när hon skruvade och efter en stund var jag bara tvungen att gå dit för det såg så spännande ut! Jag gav Susanne en stor blöt puss från hakan till pannan medan jag trampade runt och lyckligt spred ut alla skruvar och muttrar i gräset. Hon blev verkligen glad för det, i alla fall för pussen....

När grillen var hopskruvad och klar var det dags för en åktur i ”ryggsäcken” igen. Fram med skohornet och inpackning med stor möda och stort besvär. Sen blev det en åktur till Trelleborg och en fika hos Susanne’s mamma och pappa. När vi kom in i hallen var det ju så klart jättekul och vi vimsade omkring och hälsade på allt och alla och min svans gick som en vindrutetorkare i ösregn. Plötsligt lyckades jag komma för nära ett hallbord där det står en porslinsfigur och vispade iväg den i en snygg båge. Susanne gjorde en riktigt snygg målvaktsräddning och fångade den i luften innan den nådde golvet! Suck vilken tur jag hade där! Det hade varit pinsamt om husse och matte fått höra att jag haft sönder en kunglig dansk porslinsgrej! Annars gillade jag att vara hos hennes föräldrar för när det fikats klart fick vi nämligen varsin bullhalva med leverpastej på av dem!


Fotografi på Goffe, Sammie och Simba - de 3 musketörerna!.

22 juni:
I morse träffade vi på morgonrundan Susannes granne, Susanne. Ja, jag vet, det är en aning förvirrande, men i alla fall. Vi hälsade och snart hade dom två kommit igång och pratade, och pratade, och pratade, så vi la oss ner i gräset under tiden. När dom äntligen pratat klart hämtade Susanne nr 2 sin ena hund som heter Nasse. Han är en Shar-Pei och ser urkonstig ut, helt skrynklig. Jag visste knappt vad som var bak och fram! Vi fick hälsa lite försiktigt på honom för han har nyss blivit opererad i sitt ena bakben och måste ta det väldigt lugnt.

Simba och Sammie har en stor kolbox full med gosedjur, leksaker, bollar och trossar. Varje dag har jag lyft ur nästan alla sakerna och spridit ut över hela huset. Jag tycker det är jättekul för då finns det saker att leka med vart man än går. Susanne sa första gången jag gjorde det till mej att jag minsann får hjälpa till att lägga tillbaks alla sakerna i boxen på kvällen. Det var inte förhandlingsbart så det har jag gjort varje kväll. Det är faktiskt riktigt kul för varje gång jag kommer med en ny sak får jag massor av beröm när jag släpper den i boxen. Susanne står som en dirigent och pekar på det jag ska hämta.


23 juni:
Idag var det planerat att vi skulle ha grillat här med Susannes mamma och pappa, två pojkar + en flickvän men det fick vi ställa in för det var alldeles för dåligt väder. Besvikelsen var stor, man hade ju hoppats på stora och generösa donationer i matskålen efteråt men det smög sig. Typiskt!

På kvällen skulle Susanne vattna blommorna och trädgårdslandet och vi var ju med ute alla tre så klart. Hon har skaffat sig en sån där slangvagn på hjul alldeles nyss och rullade iväg med den längs trädgårdsgången och med oss travandes efter så klart. När hon vattnade låg vi i gräset bakom henne och småsov. Plötsligt lossnade slangen från fästet på vagnen och sprutade rakt ut på oss tre och vi fick oss en synnerligen oönskad och rejäl dusch av iskallt vatten! Innan vi fattat vad som hände och rusat upp och iväg hade vi redan blivit ganska väl nerblötta. Det var definitivt inte kul att bli väckt på det viset, usch. Efter den chocken ligger vi en ordentlig bit ifrån slangvagnen när det är dags för vattning!


24 juni:
Idag är det dagen innan Midsommarafton och min sista dag hos mina kompisar. Vi har varit vid stranden på morgonen och gått en skön, sval runda. När vi kommer hem hittar Susanne en sån där svart gummistropp som man spänner fast lastbilskapell med och kastar iväg den. Sammie och jag tävlar om att hinna fram och ta den först några gånger och sedan har vi dragkamp en stund. Plötsligt hör jag ett bekant ljud och stannar upp. Kan det vara?! Jag springer fram till grinden och jo, det är verkligen husse och matte! När dom gått ur bilen är jag så lycklig att jag hoppar en meter rakt upp i luften med alla fyra tassarna på en gång. Susanne släpper ut bara mej genom grinden så jag får hälsa ifred. Dom blir precis lika glada som jag, fast utan att hoppa jämfota en meter upp i luften då förståss. Medan tvåfotingarna fikar slöar vi i gräset och sedan är det dags att åka hem. Alla får en kram av Susanne när vi ska köra men det är bara jag som får en puss också! Hon sa att hon skulle sakna mig och att hon tycker jättemycket om mej! Sen bar det iväg hemåt. Borta bra men hemma är ändå absolut bäst!"


Vintern 2011 - Ny vargavinter, brrrr!

Till Goffes stora förtjusning anlände en ny riktig vinter till sydkusten. Redan i slutet av november '10 dalade de vita tussarna julelikt ner och förvandlade det skånska landskapet till något riktigt vackert. Men med det vackra följde också det svårframkomliga och glatta och kalla. Fast barnen gillar det, och så förståss Goffe! Här är det full attack utan skyddsnät.

Fotografi på Goffe i snöröjartagen!


Våren 2011 - Vi gå över daggstänkta berg, fallera!

Efter en ny kall vinter med gott om snö, ville våren liksom inte riktigt ta för sig. Snön försvann visserligen så småningom och något större bakslag var det heller aldrig tal om. Men den goa härliga värmen kom inte till oss. Å andra sidan innebar det bra promenadväder och Goffe gillar den vädertypen bra. Därför gillade han också vårens vandring i Frostavallen utanför Höör, en kommun mitt i Skåne. Läs mer om den under länken "Lokala kurser".

Fotografi på gruppen ute på naturvandring.


Sommaren 2011 - semester och endagarskurs

Dagarna rullar på och rätt som det är, har det gått en vecka! Vi lever ett lugnt och sansat liv Goffe och jag. Vi har börjat engagera oss i SRF-arbete och då och då åker vi in till SRF Skånes kansli i Malmö. Vi tar bussen och det är jättehäftigt hur odramatiskt det hela fungerar. Goffe har ett fantastiskt synminne och han sätter alla ställen på pricken. Bara att följa med i lugn och ro sålunda, precis som det ska vara när 9-årsdagen närmar sig oroväckande fort!

Mitt i sommaren ordnade den skånska ledarhundsverksamheten en utbildningsdag. Anette Johansson, DISA från Viken, berättade om sitt jobb som dressör och en veterinär från Helsingborg, pratade lite om fästingar, loppor, noskvalster och annat läbbigt. Det hela gick av stapeln i Helsingborgs brukshundsklubbs stuga. Läs mer under länken "Lokala kurser".


Sommaren 2011 - Filmstjärnor!

Inne på SRF Skånes distriktskontor i malmö träffar Goffe ofta en kompis. Sune och Goffe är riktiga polare och delar allt utan minsta mankemang. Vi bjöd hem Sune och hans matte till Trelleborg för att gå på konsert. Medan vi gjorde oss i ordning, sysslade "pojkarna" med sitt. Titta på deras lek via filmen nedan. Tyvärr hade fotografen, min son Erik, stängt av ljudet vid inspelningen. Därför saknas det autentiska ljudet av tassar och klor som slår mot parketten. Men Mats Sundling, från Skånes taltidning i Malmö, syntolkar i bästa radiosportstil den vänskapliga kampen om en tross! Klicka på "Play-knappen" inne i YouTube-ramen, så drar YouTube igång automatiskt!


Hösten 2011 - ny veckoslutsträff med annorlunda inriktning!

Ladda ditt kommando och låt din hund få en positiv bild av ditt kommando. Lär din hund att alltid fråga om lov. Ovanstående två sentenser vill Yrsa F Görnerup, från Hand med hundAB i Staffanstorp strax utanför Lund, att vi ska ta till oss. Hennes metoder bygger på mycket belöning och mycket positiv upprepning. Hon har med sig torkad lunga, så det är mest luft våra hundar tuggar i sig under höstens helgkurs.

Fotografi på Goffe, inklämnd mellan husse Lars och kursledaren Yrsa.


Trots stor skepticism och misstro, måste jag erkänna att Yrsa F Görnerup vinner sina poänger. Men helt övertygad är jag inte och Goffe brukar ju redan fråga om det mesta! Läs mer om mötet med den softa dressyrlinjen, som landets så kallade hundpsykologer förordar, via länken "Lokala kurser".


Senhösten 2011 - årets fjärde träff, nu med SRF-s nya veterinär!

Även en grå och trist höst kan ha sina ljusa dagar. Den 8 december 2011 sken solen och spred hopp om livet. Vi var ett litet tappert gäng som träffades på Svedala Brukshundsklubb för att känna på SRF-s nya veterinär. Jenny Garland heter hon och hon bor sedan några år i Malmö. Hon kommer därför att fungera som Support & service i södra delen av landet, men hon är främst veterinär.

Jenny Garland kom väl förberedd och hade läst in sig på de hundar som anmälts till den här dagen. Hon samlade också in våra journaler innan hon sedan kallade till sig hund för hund, förare för förare. Våra fyrbeningar fick en grundlig genomgång och Goffe befanns vara tipp topp.


Vintern 2012 - Nytt år och Goffe i Trelleborgs Allehanda

Månaden januari har de två senaste åren bjudit på vinterväder med rejält snölager. Men årets januari har åter visat sig från den normala skånska sidan. Trelleborg har i och för sig varit aningen djupfryst men någon snö har inte singlat ner. Sedan är det ju ett välkänt faktum att februari är den svåra vintermånaden. Men vad är det för fel att hoppas...

Artikelserien "Hundliv" i Trelleborgs Allehanda våren 2012, är exklusiv för papperstidningsläsaren. Men upphovsmännen, Jenny Isaksson som står för texten och Claes Nyberg, som tagit bilderna, har gett mig lov att publicera en av artiklarna här på Goffes dagbok. Artikeln var införd i Trelleborgs Allehanda måndagen den 6 februari och tog ett helt uppslag i anspråk.

Fotografi på Lars och Goffe gåendes på en vintergrön gräsmatta. Foto: Claes Nyberg.


Hunden som ger frihet
Trelleborg 6 februari 2012
Text: Jenny Isaksson

Utan koppel är labradoren Goffe som vilken hund som helst. Går sina egna vägar, stannar och nosar, vill inte alltid lyssna när han kallas in och jagar glatt katter och kaniner. Med den vita selen på blir han koncentrerad och följer direkt minsta kommando. För Lars Billgren innebär Goffe en stor frihet.

Klockan är halv nio på morgonen. Synskadade Lars Billgren tar på sig jackan, sätter en vit sele på Goffe, tar ett flexikoppel och sin vita käpp i handen och går ut genom ytterdörren från radhuset på Granlunda. Han tar ett stadigt tag med vänsterhanden i selens handtag och börjar gå längs trottoaren. Goffe går i jämn takt intill och söker hela tiden av omgivningen. Huvudet och blicken rör sig stillsamt från sida till sida. Med millimeterprecision får han Lars att undvika stolpar, plank och utstickande murar.
– Jag går och pratar med honom hela tiden, lite tyst sådär och ger honom enkla kommandon. För att det ska vara enkelt använder jag vanliga ord som höger, vänster, sök kanten, gå före eller hitta dörren. Jag måste känna till målet och kunna vägen dit. Det är också min uppgift och att tolka hans signaler. Jag känner hans rörelser när selen rör sig, säger Lars som vuxit upp i Trelleborg och har kvar stadens kartbild i minnet.

Men Goffe har behov av vanliga hundpromenader också. Den första av de fyra dagliga rundorna är noggrant uttänkt. När Lars och Goffe kommer till buskagen söder om Sommarfrids koloniområde stannar de. Lars tar av hunden den vita selen, sätter på honom ett vanligt halsband och hakar fast kopplet. Samtidigt vecklar han ut sin vita käpp.
– Den här rundan är till för Goffe. Det finns ett regelverk som gäller för honom när han har selen på sig och ett annat när han har koppel. Med selen ger jag honom ett delegerat förtroende att bestämma vissa saker. När han har kopplet på sig så vet han att han får gå runt och snusa, säger Lars och fortsätter promenaden längs den stig som följer bäcken öster om Sommarfrid.
– Här är det lite ruffigt i kanten så jag behöver inte skämmas för att han sätter sig och gör sina behov, säger Lars som i och med sin synskada är befriad från kravet att plocka upp hundbajs.

Under vinterhalvåret möter han nästan ingen härute. Kolonistugorna är igenbommade och inte en människa syns till. För Lars är det skönt att de inte möter så många andra hundar. Alla hundägare varnar inte när de närmar sig.
– Det finns ju hundägare i stan som kommer på tio meters avstånd och säger "här kommer jag med en hund". Det är underbart. Då får jag chans att agera i tid, säger Lars som hade önskat att alla hundägare gjorde likadant eftersom han aldrig vet hur Goffe reagerar på en hund som de möter.
– Det finns ju olika hundindivider och alla tycker inte om varandra. Sätter han igång med ett plötsligt galoppsprång så är han stark. Jag kan inte tolka situationen i förväg.

Efter att ha gått genom den nordligaste gången i koloniområdet kommer Lars och Goffe ut nära fjärrvärmeverket. De stannar återigen och Goffe slipper kopplet och får på sig ett halsband med en bjällra.
– Så att jag hör honom, säger Lars och låter Goffe springa iväg.
– Eftersom här är så öppet så hör jag trafiken och hinner kalla på honom i god tid. Men här har han alla möjligheter att vara hund, "läsa hundposten" och sånt.

Goffe springer ut en bit på åkern och stannar plötsligt och börjar gräva i jorden. Förmodligen är det resterna av en sockerbeta som väckt hans intresse. Efter en stund kallar Lars men Goffe dröjer sig kvar. Då skärper Lars tonen och Goffe kommer lunkande och får beröm.

Det har gått drygt 30 år sedan Lars Billgren fick sin första ledarhund. Han hade på grund av diabetes nyss förlorat de sista resterna av sin syn. Goffe, som egentligen heter Gottfrid är tio år gammal och hans fjärde hund. Den första hunden var en svart labradortik som hette Caddie. Lars säger själv att han inte tänkte igenom beslutet att ansöka om ledarhund särskilt noga.
– Det liksom bara skedde. Jag bodde på ett träningscenter för synskadade. Där var en massa käpptanter som tränade en i förflyttning och en tyckte att jag borde ha ledarhund. Jag fick träffa en som hade en ledarhund och de såg att jag hade fallenhet för att umgås med hundar, säger Lars som visserligen alltid tyckt om hundar men aldrig haft någon egen.

Han kom på en informationsträff på hundskolan i Sollefteå och blev sedan anvisad en hund som egentligen blivit över.
– Hon hade egentligen för stor radie och hade blivit för fritt uppfostrad. Men jag testade henne och vi passade som hand i handske för varandra. Jag hade en önskan om att röra mig aktivt och hon rörde sig fort.

Caddie blev 13 år och efter att hon gick bort skrev Lars till och med en bok om henne och om hur det är att ha ledarhund. Han betonar att egenskaperna hos en ledarhund är väldigt viktiga.
– Jag måste delegera mitt ledarskap till hunden. För en hund kan det vara tufft att ta det ansvaret men ändå förstå att jag egentligen är ledaren. Det är en svår balansgång. Det är många som inte pallar. Det måste vara en mjuk hund men ändå tuff. Det är också jätteviktigt att man har en relation. Att hunden är en kompis som jag kan lita på, säger Lars.

Våren 2012 - åt helvete med SRF:s ledarhundsverksamhet!

Det var en något dämpad yrsa F Görnerup som tog emot oss en tidig aprildag detta nådens år. Det var Den Skånska ledarhundsverksamhetens mening att ha en endagars uppföljning med yrsa, eftersom det fanns en efterfrågan bland oss. Vårt första möte hade gjort flera av oss lite skeptiska, bland annat förändrades inte mina tankar om hunddressyr nämnvärt. Men vi är vuxna människor som både är straffmyndiga och har skyldinghet att deklarera, så det kändes mycket, mycket fel att SRF:s Ledarhundsverksamhet hade bjudit in sig själv för att övervaka mötet. "två tjänstemän kom och var två mycket passiva människor som hade sin uppgift klar, dvs att leta fel! På direkta frågor har både verksamhetsansvarige i enskede och en av de utsända överrockarna förklarat att vi måste skyddas från onda människor som vill fördärva våra hundar. Visst är det sannslöst! rent av idiotiskt! Vi som ledarhundsförare måste så klart höra olika sanningar för att bilda oss vår egen!

vi samlades sålunda hemma hos Yrsa i Staffanstorp, strax utanför Lund. Här finns hennes lokaler med hundcafé och affär med diverse hundtillbehör. Yrsas frejdiga och yviga språk var återhållet men hennes övetygelse var den samma. "Ladda ditt kommando och låt din hund få en positiv bild av ditt kommando. Lär din hund att alltid fråga om lov. Var konsekvent och vårda dina kommandon". Det är inget konstigt budskap men SRF ser framför sig hur vi låter någon lära oss hur man får en hund att hoppa över hinder och tramsa sig i största allmänhet! vi är inte kompetenta nog att förstå skillnaden.

Fotografi på Goffe, inklämnd mellan husse och Yrsa.


Sommarvandring med förhinder!

Den skånska ledarhundsverksamheten tänkte sig en repris på fjolårets lyckade vandring i frostavallen. Jag hade anmält mig och goffe, men ibland tränger sig världsliga ting på och förändrar planer. Min svärmor gick bort dagarna innan och vi fick lämna walk over. men vandringen genomfördes och tongångarna var de samma som efter promenaderna i mitten av skåne i fjol.

Det är en trivsam form av verksamhet och tankar om nästa års naturupplevelser har redan börjat formas. Ett hett tips är att vi drar oss någon mil norrut och promenerar runt Odensjön. En sagolikt vacker plats vid Söderåsen och röstånga.


7 augusti 2012 - Grattis på 10 årsdagen!

Goffe fyller 10 år! Ett skånskt leve för jubilaren, som fokuserar frukostbrickan.

tänk vad tiden går, som man brukar konstatera. Men även om man själv förblir 17 pågår en ständig förändring runt omkring. Goffe är förvisso obekymrad om åren och verkar oförskämt ungdomlig. Han trivs med livet och älskar det mesta som handlar om trevliga lekkamrater och mat. året har inneburit två roliga omgångar hemma hos tillfälligmatte och hennes glada Sammie. Först i slutet av maj när jag och hustrun var en runda på Skagen. Sedan några dagar i slutet av juni när Bruce Springsteen frälste oss på Ullevi i göteborg.


Hösten 2012 och veckoslutsträff på Solhaga!

Som vanligt, ordnade den Skånska Ledarhundsverksamheten en veckohelg på Solhaga, Markaryd. Den här gången var det både nytt och gammalt, kan man säga. Det nya bestod i att vi samlades på fredagens eftermiddag och lät SRF:s veterinär visitera våra hundar i lugn och ro. Annars brukar veterinären klämmas in i ett annat program och logistiska problem brukar uppstå. men nu samlades vi under lugna förhållanden och kunde klara av socialiseringen innan det egentliga programmet körde igång lördag - söndag.

Vi har anlitat syskonen Annika och Ronny Olsson vid ett flertal tillfällen. I år var det dags igen och på programmet stod mentaltester. För ett antal år sedan gick Barbro Börjesson igenom en liknande träff med oss, men det är viktiga saker och de går inte att tjata ihjäl!

Hösten i södra småland kan vara lika skiftadne som överallt annars. så denna helgs lördag gick i hällregnets tecken. man måste kalla oss antingen tappra eller drygdumma, eftersom vi kan stå timmavis i ösregn som gör oss frusna och kalla. Men lite värme inombords känner man ändå när ens hund uppför sig som förväntat och söker upp en bakom en gran i storskogen. Eller när han ignoerar konstiga typer som åker kälke mitt i gröna tillvaron. Eller lugnt och stilla ser på när två spöken skrider fram som Lucior i skogen. Jo, efter lång och trogen samhörighet vet jag vad jag har i kopplet!


Året 2013!

Det rullar på, som man säger. Det gör ju gärna det när man känner varandra utan och innan. goffe gillar att gå och snusa när selen är av och jag gillar att gå och strosa i lugn och ro. Lite påtvingad pga kärlkramp.

Annars är det största det här året att Goffe fyller 11 år. Han själv räknar 1 plus 1 och får det till 3. Det märks inte minst när han får lite semester hos semestermatte och hennes 11-åriga tik sammie. Lika leksugen och på absolut samma nivå.

Året har också begåvat oss med fantastiskt sommarväder och en mild fin höst. Under den vackra sommaren var vi hos veterinären och tog bort en liten knuta på höger kind. Antagligen en hårsäcksinflammation som läkte fint i det torra vädret.

Goffe med rakad kind och iklädd fåntratt. Lessen kompis!

Våren 2014 och snöfri vinter!

Vi har upplevt en underbar vinter. Bara några få dagar med snö och halka. Inte speciellt kallt heller. Nackdelen blir så klart att goffe drar in en massa grus och så, men har man hund har man ju lite skit runt omkring sig oavsett.

nytt för i år är att jag är beordrad att låta bli att gå ut och gå en dag i veckan. Min läkare tycker att jag ska låta bli att medicinera en dag och låta matte vandra med hunden. Goffe tittar på mig och frustar, sedan följer han med matte men det påverkar inte mitt ledarskap ett smack. Det är vi som hör ihop! Fast det kliar i kroppen att inte få gå ut enligt ryggmärgsreflexen.


Goffe är ingen dussinhund, fast nu är han ett dussin!

Dags att njuta på nylagd altan och ny gräsmatta i trädgården. Känns trevligt och mitt i den heta underbara sommaren 2014 fyller faktiskt min kompis 12 år! Det är väl klart att vi delar på kaffegodiset en sådan här speciell dag.

Nackdelen med varma somrar är att Goffe går ner sig lite i tempo. Det har han gjort sedan vi lärde känna varandra, men den här sommaren verkar han lite väl trött. Han börjar också bli lite stelare i bakkärran, fast aptit och humör är fortsatt på topp.

Goffe får ett halvt wienerbröd av husse på 12-årsdagen!


Hösten året 2014!

Vi har återtagit våra söndagar! Det känns bra att slippa sitta inne och glo när myrorna kryper och vill motionera. Tänk vad ett pillerbyte kan betyda.

SRF-s veterinär tyckte att Goffe skulle in på en seniorkontroll. Sagt och gjort, vi bestälde tid hos Trelleborgsveterinären för en genomgång och lite vaccination. Där upptäckte man lite irriterade öron och ömma och något lösa tänder. Ett återbesök resulterade i rengjorda hörselgångar och 3 utdragna framtänder i underkäken. Goffe fick också lite nytt i medicinskåpet. För att dämpa klådan i örat och ömheten efter tänderna, äter han numera Carprodyl 50 mg två gånger om dagen. De dämpar också hans stelhet i ryggslutet, vilket innebär att han rör sig bättre och att han till och med börjat hoppa up igen på fotpallen för att umgås när jag sitter i min fåtölj!

Goffe och Samie delar tråg som bästa kompisar!


Under hösten fick Goffe lite semester hemma hos kompisen Sammie. Medan vi for till Tallin och lyssnade på Sarah Brightman, kunde Goffe och Sammie återuppta sin vänskap, dvs dela på det mesta. Mat- och vattentråg, stor undsäng och leksaker. När vi kom för att hämta honom, studsade han in i bilen snabbt som en anka skiter och utan tvekan med tanke på tidigare stelhet. Men första morgonen i hemmabingen var seg och han låg och drog sig som en äldre individ dagen efter. Kanske är det så att borta bra men hemma bäst!

Julen året 2014!

Hösten det här året 2014 har varit osedvanligt blött. Från mitten av oktober har det regnat mer eller mindre varje dag. Dessutom har det regnat ordentligt, så allt är blött och surt. När det så blir ett fullständigt omslag under natten mellan julafton och juldagen, drar lite snö in från väster. Under juldagen faller sedan temperaturen och lagom till eftermiddagsrundan förvandlas trelleborg till ett iskal!

Goffe och husse är uppstälda för att posera vackert i en härlig vinterbild.


Vi vaknar Annandag jul och möts av ett strålande solsken och flera minusgrader. Det är vackert, men ack så halt. Men med isdobbar under kängerna njuter vi en lång morgonpromenad, både husse, matte och goffe!


Internationella ledarhundsdagen onsdagen 29 april 2015!

Ur Trelleborgs Allehanda dagen efter tilldragelsen.

Ledarhundar visar vägen till frihet

Med hjälp av ledarhundar har Lars Billgren och Fatmir Seremeti blivit mer självständiga och på Internationella ledarhundsdagen i onsdags passade de på att uppmärksamma de trofasta jyckarnas arbete.

Goffe och Gibson med husse Lars resp fatmir fikar på gågatan i Trelleborg.


De två labradorerna Goffe och Gibson spelar en betydande roll i Lars Billgrens och Fatmir Seremetis liv. I Trelleborg är de ensamma ledarhundsförare och när Internationella ledarhundsdagen inföll i onsdags, sammanstrålade de på Systrar och bönors uteservering mitt i stan för att sprida ljus över hundarnas insats.
– Det är international Guide Dog Federation som har fått till stånd den här dagen och den uppmärksammans globalt, berättar Lars Billgren.
Han har haft ledarhund i 33 år, Fatmir Seremeti i ett halvår. Trots det delar de i mångt och mycket samma erfarenheter.
– Lars har ju haft hund bra länge, för mig är det fortfarande ganska omtumlande. Men det är en enorm frihet att kunna gå ut när jag vill, berättar Fatmir Seremeti.
På just den punkten är de rörande överens. Att ha en ledarhund innebär en helt annan självständighet än om man behöver gå med käpp.
– Hunden undviker hindren åt en. Man behöver inte leta upp alla referenspunkter, utan man kan slappna av och gå lite fortare, säger Lars Billgren och Fatmir Seremeti nickar instämmande.
– Det är jätteskönt att kunna få lite egentid och att inte hela tiden vara beroende av andra, säger han

Text: LOUISE SILLÉN HERZÉGH, Foto: SARA JOHARI

FAKTA International Guide Dog Day
International Guide Dog Day infaller den sista onsdagen i april varje år. Den instiftades för att uppmärksamma ledarhundarnas betydelse för blinda och synskadade. I Sverige finns knappt 300 ledarhundar.


Året 2016

Året börjar lugnt och sansat, som det kan förväntas för en äldre herre. I vårt fall blir det ju två herrar med flera år på nacken. Men så får jag för mig att Goffe behöver en översyn hos veterinären. Han har några vårtor och fettnutor som ä normalt för en gammal hund. Några av dem är lite mer påfallande och speciellt ett horn i pannan är lite otrevligt. Så vi tar oss till veterinären.

Mätta Hall är vår speciella kontakt hos Trelleborgsveterinären. Hon känner oss väl och tar en massa prover. Vi diskuterar också hornet i pannan och är överrens om att det borde försvinna. Mätta lovar att höra av sig så fort proven är analyserade, men när hon ringer hem till mig lite senare på eftermiddagen och berättar att alla proverna inte är riktigt bra ilar negativa känslor i kroppen. Goffe har ett förhöjt kreatinin, dvs hans njurfunktion är nedsatt. Välkända klockor ringer i mitt huvud och jag tänker nästan 30 år tillbaka i tiden på den situation som jag själv befann mig i då. Mätta bestämmer att hon inte vill söva Goffe, eftersom risken är för stor om man har en nedsatt njurfunktion. Hon rekommenderar mig att byta foder till ett som är anpassat för diagnosen. Men mat är mat, så Goffe tar det med jämnmod!

Goffe njuter av solens värme!


Trots farhågor om en snabbt nedgående hälsostatus lunkar Goffe på. Dag läggs till dag och årstid byter till annan årstid. I augusti fyller han 14 år och han skuttar runt i buskarna som vanligt.

Året avslutas med att husse ska fylla 60 år med en resa till Prag. Dagen innan vi åker,träffar vi två mindre hundar i Östervångsparken. De hoppar på Goffe och det slutar med ett sår i vänster öra. Lagom till att jag lämnar honom hos reservmatte Susanne, börjar örat svullna rejält. Men hon tar det med fattning och ser till att Goffe får den vård han behöver. Så när året sedan ska till att sluta, är han som ny igen!


Sista tillskottet:

2017 tar sagan slut...

I februari månad 2017 blir jag dålig och det konstateras lunginflammation. Jag anropar så klart reservmatte Susanne och Goffe flyttar ut på landet. I samma veva uppdagas att han har en skada på hornhinnan. Ögat rinner och han är allmänt obekväm och irriterad. Susanne, som sedan länge förlorat sitt hjärta till Goffe, tar sig an honom och kör flera rundor till veterinären. Men hornhinnan läker inte.

Goffe ligger på röda mattan med en tross nära till hands!


Goffe kämpar tappert med ögondroppar, bokstavligen både dag och natt. Ändå behåller han sitt goda humör och äter som en labrador ska. Men jag avbryter behandlingen och låter Goffe flytta hem igen.
Glad som en lärka skuttar han energiskt och villigt med mig när vi går ut de vanliga rundorna. Men det är precis som han nöjer sig med att pinka in sitt revir, för snabbt avtar den riktiga glädjen. Förvisso går han med mig på våra rundor men utan den vanliga Goffe-ivern.


Goffe framifrån, står i vårblommorna!

"Stilla veckan!"

Måndagen den 27 mars arbetar Goffe i selen för sista gången. Vi går ner till lasarettet för att husse ska lämna prover på labbet. Goffe tvekar inte en sekund om vägen, men det är tydligt att han ryggar lite för det som dyker upp på hans ondaögat-sidan. Pupillen är stor och helt grå och det är nog så att Goffe inte ser ordentligt på ögat längre.

På onsdagen den 29 mars kommer lillmatte och lillhusse hem för att klappa om honom och ta farväl. Det är känslosamt men behärskat, för det är ändå märkbart att tiden hunnit ifatt oss!

Fredagen den 31 mars går vi som vanligt vår morgonrunda. Goffe tar god til på sig och luktar noga överallt. Säger han farväl till sina buskar?

Efter middagen går vi den sista färden ner till Trelleborgsveterinären. Goffe släpper några visitkort i Stadsparken och så är det oundvikliga där.

Goffe fick bli 14 år 7 månader och 24 dagar.

Goffe DOFTAR PÅ vårBLOMMORNA - OCH KUNDE VARIT SÅ LYCKLIG!


Det gör så helvetes ont!




Vill du läsa en liknande sida om någon av mina andra hundar? Klicka på nedanstående länkar!

Caddy.
Oskar.
Obina.
Goffe.



Copyright LB kontakt
Till www.larsbillgren.se