|
|
Labradoren Goffe |
|
|
Labradoren Goffe |
|
Lokala kurser
Veckoslutsträff med Barbro BörjessonKurstid: 6 - 7 oktober 2007 Jag har tidigare varit en flitig deltagare på de Skånska ledarhundsträffarna. Med mina tidigare kamrater Caddy, Oskar och Obina missade jag sammanlagt 4 träffar under åren 1982 till 2003. Därefter har verksamheten varit minst sagt kall för min del. Nu lockade emellertid programmet med Barbro Börjesson, känd från Tv som det brukar heta. Jag har emellertid haft nöjet att träffa Barbro flera gånger. Dels tidigare på Solhaga i kurssammanhang, dels på dåtida Statens Hundskola i Sollefteå. Därför kändes det riktigt att låta Goffe få dra till skogs under två dagar. Förutom mat i kvadrat, innehöll veckoslutet en ganska annorlunda kursform. Normalt springer ett antal mer eller mindre engagerade förare runt i hinderbanor, på dressyrplanen eller idkar lite omkörningsövningar på landsvägen. Detta eftersom man alltid har gjort så! Men väldigt få har egentligen testat sig själv eller sin hund genom att ge sig in i någon besvärligare situation och ofta heter det att "så här gör ju aldrig hunden där hemma"! Barbro Börjesson vände på det konventionella programmet och testade samtliga hundar, utan att vi som förare kunde ta dem i försvar. Hon gjorde det via ett antal utvalda moment från ett normalt mentaltest. Under övningarna fick alla hundarna rumsarrest! På lördagen utspelade sig följande: 1. Vi förare fick agera genom att stå i en klunga. En hund hämtades och fick snusa av oss, utan att vi fick visa överdrivet intresse för den. Därefter ställde sig föraren med ryggen mot oss och med sin hund en bit framför oss andra. En ensam person kom gående från ca 40 meter mot oss. Han gick helt vanligt utan åtbörder i lugn takt. Barbro simultantolkade hundens kroppsspråk och trots den alldagliga händelsen kunde hon läsa ut att hundarna inte alls var så oberörda som många av oss tror. En av hundarna vände till och med sig mot oss och skällde på en av deltagarna som bar mörka glasögon. Trots att hunden kände oss var den tvungen att låta anspänningen för denna för oss odramatiska händelse få pysa ut genom att voffa lite. Barbro lät 3 olika hundar genomgå denna övning. 2. Nästa övning bestod i att vi delades i två grupper. En grupp fick vara åskådare, medan några fick sitta i en klunga iklädda diverse rekvisita. Barbro ställde också en draperad väska intill den här gruppen. Därefter fick en förare hämta sin hund, överlämna den till Barbro och lomma iväg tillsammans med en ledsagare. Föraren gick genom den utplacerade gruppen och försvann sedan ur hundens synfält. Barbro höll kvar hunden med milt våld en stund och släppte sedan den. De tre hundarna som fick agera i det här testet löste den uppkomna situationen på olika sätt. En rusade efter sin förare, men i en båge runt gruppen. De två andra visade mycket tydligt obehag för den utplacerade gruppen och var tvungna att först fundera en aning innan de till slut tog sig förbi och jagade ikapp sina förare. 3. Lördagens sista övning var en mer aktiv påverkan på hunden. Göran Andersson, ny Skånsk hjälpinstruktör och dramatisk talang, var lätt draperad och agerade med olika signaler. Han var ömsom hotfull, ömsom undvikande och dessutom inviterade han till lek. De tre hundarna som fick delta i den här övningen reagerade alla tre på kroppsspråket. Förarnas roll var att bara hålla i kopplet, inte ge stöd eller hjälpa hunden på annat sätt. Två av hundarna var nära att dra omkull sina förare pga den häftiga retningen. Den tredje, som var Goffe, reagerade men lät kopplet hänga löst. Efter lördagssamvaro stundade en söndag: 4. Söndagen inleddes med att en figurant fick röra sig på en linje ca 30 meter bort. Till skillnad från lördagens tredje övning, rörde sig figuranten inte mot hunden. Figuranten var draperad, men blottade sig emellanåt för att visa hunden att han var en människa. Han inviterade också till lek genom att kasta upp en trasa i luften för att sedan fånga den i händerna. De fyra hundarna som utsattes för testet, reagerade alla på otäckingen. Via Barbros vana blick för hundens signaler kunde vi förstå att de helst ville slippa ha med honom att göra och föredrog att titta på omgivningen istället. En av hundarna behövde emellertid spinna loss ordentligt med ett typiskt labbefnatt-race när otäckingen avslöjat sig som vanlig tvåbening och bjudit in till kamp om trasan. 5. Avslutningsvis drabbade två spöken Solhaga mitt på ljusa dagen. Med vita örngott med stora otäcka stirrande ögon och ett streck till mun, skred de som två lucior mot nästa gäng hundar. Barbro dirigerade dem så att de kom växelvis närmare från två håll, med ca 45 graders vinkel mot hunden. Ingen av de fyra hundarna visade något utagerande. Tvärt om, höll de sig tätt intill sina respektive förare. Summa summarum Till Barbro Börjessons stora tillfredsställelse, visade sig våra hundar vara precis så veka och vänliga som de bör vara för att fungera som tjänstgörande ledarhundar. Inga killers eller hårda tuffingar. Med Barbros lugna pedagogiska vägledning genom de olika fasorna kunde vi tillsammans med henne konstatera faktum, även om några i gruppen tvingas att få brottas med sin förutbestämda tro om motsatsen! Medaljens baksida Som alla medaljer hade också den här helgens guldmedalj en baksida. Våra hundar fick vara på rummen alldeles för mycket för att ett ömmande husse-hjärta skulle må riktig gott. Solhagas härliga omgivningar med blandskog är som gjort för långa välgörande promenader och det fina höstvädret var också passande för mer motion. Gruppen tog också fasta på det när nästa års träff diskuterades. Alla var överens om helgens storhet, men också om mer fysisk aktivitet 2008.
Veckoslutsträff med Annika och Ronny OlssonKurstid: 4 - 5 oktober 2008 Efter förra årets lyckade kurs med hundens signaler i centrum, slängde jag in Goffe i bilen med ett stort mått av förväntan. Även om hotfulla och regntunga moln lovade en blöt helg tog vi oss upp genom Skåne och landade i gränstrakterna till övriga Sverige för att fräscha upp gamla intryck och för att få nya. Årets Skånska ledarhundsträff samlade ett glädjande stort gäng ledarhundar med vidhängande förare. På menyn stod "Kroppsspråk och hundriktiga kroppssignaler". De som skulle förtydliga rubriken och föra stafettpinnen från året innan vidare var Annika Olsson och hennes bror Ronny. Bägge ytterst kompetenta hundmänniskor som gått i Barbro Börjessons skola och sedan vandrat vidare i hennes fotspår. Annika är också känd av många som "Varg-Annika". Namnet har hon efter en fältstudie av vargflocken på Kolmårdens djurpark. I studien av flocken kunde hon se hur vargarna kommunicerade sins emellan. Hon lyckades också bli antagen som vargpraktikant i flocken och kunde därför studera och dokumentera flockens olika signaler på riktigt nära håll. Veckoslutsträffen inleddes med en presentation av studien. Med egna fotografier från vistelsen i varghängnet som stöd, berättade Annika om hur alfa-paret via enkla men tydliga signaler styrde sin flock. Annikas egna värdeord för alfa-paret var lugna, trygga och värdiga. Deras uppenbarelser och de signaler de skickade till de olika individerna spred lugn och ro i flocken. Annika tryckte också på att lekinviter alltid riktades uppåt i rangordningen, dvs alfa-paret inbjöd aldrig till lek. Däremot kunde en ranglägre individ få ynnesten att leka med en högre i rang och till och med med ett av alfadjuren om de fick tillåtelse. Annika visade och berättade om flera bilder där alfa-paret skötte bevakningen och kontrollerade området medan flocken i övrigt hade sin uppmärksamhet på annat. Medan flockmedlemmar exempelvis lekte stod alfa-paret för det upprättade lugnet och deras kroppssignaler visade tydligt på att ordning och reda rådde. Under den inledande teoretiska delen upprepade både Ronny och Annika helgens mantra. Om och om igen visade de på förhållandet mellan individerna och den lugna trygghet som fanns i flocken. Lugnt, värdigt och utan stora märkvärdiga åthävor kommunicerar djuren med varandra och samtliga individer förstår de varg-riktiga signalerna. På lördagen utspelade sig följande: Efter den inledande programförklaringen, fortsatte lördagens övningar med att vi delades in i tre olika grupper. Medan Annika skulle ta sig an grupp 1 och praktiskt visa hur våra hundar tydligt och klart förstår hundriktiga signaler, skulle Ronny syntolka övningarna för grupp 2. Samtidigt skulle grupp 3 få sina hundar visiterade av Marie Nolén. Grupp 3 skulle också hinna med en bensträckare och att diskutera några frågeställningar. Grupp 1 samlades med hundar framför en altan som fick agera läktare för grupp2. En och en fick de i grupp 1 promenera med sin hund i löst långkoppel och ledsagad av Annika. Föraren gick lugnt och upprätt för att enbart med sina kroppssignaler visa sin hund kontroll och trygghet. Det är samma grundsignaler som alfa-paret visar sin flock och får den att känna trygghet och därmed vilja följa flockledaren. Efter några vändor fram och tillbaka sattes en kraftig störning in i form av mat. Övningen syftade till att få hunden att välja att följa sin förare, utan kommandon eller drag i kopplet. Bara genom att lugnt gå framåt utan oro visar föraren vilken väg han förväntar sig att hunden ska välja. Självklart var första delen enklare, men samtliga hundar visade tydligt att de förstod det kroppspråk och den riktiga hundsignal som förarna visade även när maten kom in i bilden. Efter vandringarna fram och tillbaka plockade Annika fram en påse och samtliga i gruppen fick en hundleksak. Det gällde att trigga igång sin hund och bjuda in till lek och kamp om leksaken. När så leken/kampen kom igång gällde det för föraren att avbryta den genom att lugnt och stilla räta på kroppen och vända bort blicken. Det funkade! När föraren böjde sig ner och visade leksaken igen var hundarna inte sena att besvara inviten. På order reste sig förarna upp i sina respektive fulla längder och så avtog leken, utan ord eller andra kommandon. Övningarna visade med all tydlighet att hundarna förstod det vi ville säga dem. Möjligen kan man invända mot att den här lekövningen faktiskt gick stick i stäv med den teoretiska genomgången där Annika konstaterade att alfa-djuren aldrig inbjuder till lek. Det är alltid den rang-låge som står för inviten. Här blev det tvärtom, för visst är det så att vi som förare ska vara ranghögst, eller...? Medan grupp 1 härjade kring med sina hundar syntolkade Ronny för grupp 2 vad som hände. Han berättade att meningen med att förarna fick gå armkrok med Annika var för att hundarna skulle uppfatta dem som en och inte två personer. Han berättade också att de kurser han och Annika håller för seende grupper går till på samma sätt och av samma anledning. Just växelverkan mellan det praktiska skeendet och en berättande röst just när det händer får många att se och förstå hundens sätt att reagera. Att hunden verkligen påverkas av den kroppssignal som föraren kommunicerar med. Han berättade också på ett lätt och otvunget sätt varför vissa av hundarna behövde en korrigering för att välja att följa förarna även när matdoften kom fram som ett alternativt vägval. Våra hundar har helt enkelt inte fått de rätta och begripliga signalerna från oss och därför lärt sig att ta egna initiativ. När så föraren väl kommunicerar på hundens villkor, tar det inte lång tid förrän hunden är med på noterna. Varje station tog ca 50 minuter. Sedan bytte grupperna och med vissa avbrott för foderintag fick alla genomgå samtliga praktiska övningar. Vid lördagskvällens genomgång fortsatte både Annika och Ronny att banka in sitt budskap. Lugn, trygghet och värdighet. Inga hastiga utfall och inga dubbla budskap. När syskonparet Olsson tog kväll, fortsatte vi skånska förare med lite egna funderingar. En delvis ny ledarhundskommitté skakades fram och nästa års tema skulle bestämmas. Efter lite osäkert botaniserande efter nya ämnen, tyckte jag att den inslagna vägen med kroppspråk och kommunikationen mellan hunden och föraren är så viktiga ämnen att vi inte behöver krysta fram konstlade teman. Kommunikationen med hunden är grundbulten i vårt arbete med våra tjänstehundar och ämnet är outsinligt. Det är dessutom långt mellan kurserna och nya förare kommer till och bevisligen finns luckor hos oss äldre förare också att fylla. Gruppen slöt upp bakom denna tanke och vi kom överens om att fråga Annika och Ronny om en uppföljning till nästa år. Under dagen hade de antytt att det var så mycket mer de ville ta upp, så det kändes ganska naturligt att ge dem och oss den möjligheten. Efter lördagssamvaro stundade en söndag: Söndagen bjöd på regn och som dränkta katter plaskade vi glatt runt på Solhagas dressyrplan. De tre grupperna från lördagen hade reducerats till 2 och av någon märklig anledning var bägge grupperna jämt fördelade på gula och svarta hundar. Annars var upplägget det samma, dvs en grupp som agerade och en som lyssnade till en syntolkning av skeendet. I vätan fortsatte temat från lördagen. Genom att uppmana oss till lugna rörelser och en trygg upprätt kroppshållning ville Annika och Ronny visa oss hur hundarna påverkades att vilja följa med. De använde gärna just orden "följa med" istället för det mer brukshundsmässiga linföring. Kända kontaktövningar förvandlades till att vi skulle vara magneter som "drog" hundarna till oss. Inte för att vi tvingade dem, utan för att de ville det pga de hundriktiga kroppssignaler vi visade dem! Så hände det sig att vi med gula hundar gick omkring bland de som stod stilla med sina svarta. Inga ryck i kopplen och inga verbala förstärkningar utan bara en lugn och sansad promenad. När så de svarta vovvarna fått kretsa runt oss med gula, fick hela gruppen låta sin hund föja sin förare i små förflyttningar framåt, bakåt till höger och vänster. Syskonen Olsson påpekade att vi skulle försöka lägga märke till att hunden verkligen ville följa med och därför låta den få de tiondelar det tar för en naturlig förflyttning. Inga ryck och inget verbalt tjoande. Bara lugn och ro och visst funkade det! Summa summarum Den väg den skånska ledarhundsverksamheten valt de senaste åren tycker jag är helt riktig. När kunniga människor beskriver hur hunden gör och hur den ser ut när den gör det, är ovärderlig kunskap för oss synskadade förare. I många år har vi tvångsmässigt och slentrianmässigt gått i hinderbanor som inte gett någon några känslor av nydaning och mervärde. Den här helgen med blandad kompott - teori varvat med praktik - gav många nya funderingar kring vårt sätt att möta våra hundar. En ömsesidig respekt i ett lugnt och harmoniskt tempo. Låt syntolkning bli ett stående inslag på våra kurser och väl mött igen i oktober 2009!
Endagsträff med Annika OlssonKurstid: 17 april 2009 Det nyväckta intresset för fortbildning bland de skånska ledarhundsförarna har inneburit önskemål om mindre lokala träffar, mellan årliga träffar på Solhaga. Helsingborg och nordvästra Skåne har genomfört träffar och nu var det sydvästra gängets tur. Av 12 möjliga, samlades 10 ekipage under en skön vårsol på Lunds brukshundsklubbs domäner. En sval östanvind dämpade möjligen tvåbeningarnas ohämmade njutning, medan fyrbeningarna obekymmrat njöt fullt ut. Till träffens goda intryck, bidrog några flinka personer från Lunds brukshundsklubb med gott kaffe och dessutom lagad mat till lunch. Temat för dagens aktivitet var inkallning. Annika Olsson koncentrerade övningarna på detta delikata ämne. På olika sätt fick varje ekipage visa upp sig i praktiska situationer och på "VargAnnika"-vis syntolkade Gunilla och Pelle förarnas och hundarnas agerande. Genom syntolkningen byts passiva och tråkiga väntetider mot aktivt lärande och större deltagande. Övningarna började i koppel och avslutades i en mer rastningsliknande situation. Medan Annika provocerade hunden med lek- och hälsningsinviter, fick föraren se till att det första muntliga "hit"-kommandot verkligen efterlyddes. Hunden ska förstå att kommandot inte är förhandlingsbart och en korrigering med kopplet fick snabbt hundarna att rätta in sig i ledet. Inget segt dragande och lockande och pockande, utan klara besked. I många sammanhang brukar förare framhålla det svåra med att möta folk på stan som just vill hälsa. Men istället för att försöka med det omöjliga, dvs att uppfostra en hel befolkning, gäller det för föraren att behålla sitt ledarskap och att få hunden att lyssna på ett givet kommando. Då väljer man själv hur mycket man vill låta omgivningen störa hunden. Vill hunden trots alt lockas av inviten kan föraren enkelt ta tillbaka uppmärksamheten med ett lätt ryck i kopplet och fortsätta sin promenad. Det finns inget informationstvång och det är upp till den enskilde om man vill stanna. Beslutet får inte ligga varken hos hunden eller hos den som försöker störa! Efter falska locktoner om att få leka och att få hälsa, plockade Annika fram det tunga artilleriet i form av inplastad smörgås. En tuff utmaning för 10 labradorer som aldrig förr sett mat! Men samtliga hundar föredrog att följa sina respektive förare efter väl utförda tillrättavisningar med kopplen. Andra gången, och för vissa efter tredje gången, räckte den muntliga uppmaningen för hunden att avstå och följa föraren. Fast vi som var med om övningen gör bäst i att förbereda oss på nya försök från våra kamrater framöver. Alla djur försöker alltid få ut största möjliga vinning ur alla situationer. Situationerna är ständigt återkommande och varje dag blir en ny prövning! Med de här övningarna ville Annika visa hur bra kopplet fungerar som kommunikationslänk mellan förare och djur. När vi rastar och hunden vill nosa en stund till, visar vi enkelt att just den doften är färdignosad. Det är föraren som bestämmer promenadtakten och som lägger ribban för vilket utrymme hunden får. Genom att konsekvent få hunden att hörsamma kommandot i koppel, blir det enklare att få en följsam och lyhörd kamrat även om det fysiska bandet försvinner under en rastrunda. Det ska helt enkelt bli en vana för hunden att vara lyhörd! På eftermiddagen simulerade vi rastning under hopp och lek-kommando, dvs utan koppel. Gunilla och Annika tog var sin förare under armen och traskade ut på brukshundsklubbens stora dressyrplan. Med goda dofter från många okända hundar som lockade och en förare som inte stod stilla, gällde det för hunden att ha kontroll på rätt tvåbening. Dessutom fanns en fyrbent kompis i rörelse alldeles i närheten. Övningen visade hur våra hundar hanterade sin vunna frihet. Vissa höll en nära kontakt med sin förare medan andra gärna tog tillfället i akt att vara för sig själv en stund. Den inhängnade planen tillät att Annika kunde vänta ut hundarnas utflykter och studera hur de "återupptäckte" sina förare. Lite större närhet mellan några av ekipagen hade varit önskvärt och Annika visade hur några enkla kontaktövningar ökade hundens vilja att samarbeta. Men som vanligt handlar det inte om någon "quick fix", utan ett gott råd om hur man kan arbeta och en uppmaning om att göra det tills hunden förstår vad du vill att den ska förstå! Inför eftersnacket konstaterade vi att samtliga hundar var inkallade, och tillsammans bänkade vi oss i Lundafolkets klubbstuga. Där ville Gunilla Thylander förtydliga att hon numera är anställd vid Region Skånes syncentral i Helsingborg. Hennes roll är inte längre hunddressörens utan hon fungerar som en resurs i mobility-frågor för oss som tillhör någon av de Skånska syncentralerna. Gruppen var för övrigt överens om att dagens övningar hade varit bra. Formen för träffen tilltalade flera. Dels var restiderna korta, dels var gruppen hanterligt stor för praktiska övningar. De flesta var också nöjda med omfånget, dvs det kändes bra att koncentrera sig på ett ämne och titta på det ur olika perspektiv i lugn och ro. Vi var också överens om att försöka hitta förutsättningar och pengar för nya träffar i liknande format.
Veckoslutsträff med Annika och Ronny OlssonKurstid: 3 - 4 oktober 2009 Den skånska ledarhundsverksamheten började förlägga sina veckoslutskurser till Solhaga i början av 1990-talet. Jag har deltagit i de flesta och minnet vill gärna ha det till att solen varit generös allt som oftast. Men fjolårets riktiga rotblöta har inte suddats ut ur minnet och det förstärktes när vi drog norrut mot Markaryd för årets veckoslutsträff. Åter igen slog regnet häftigt och tungt mot biltaket. Hösten drabbade sydsverige hårt och skoningslöst denna första helg i oktober! 2009 års Skånska ledarhundsträff samlade ett lite mindre gäng ledarhundar än vad de två senaste succébetonade träffarna gjort. Men gruppens förväntningar på den fortsatta resan var lika stora. Vart skulle fjolårets värdeord för flockledaren - lugn, trygg och värdig - föra oss i år? Efter förra årets kurs med syskonen Annika och Ronny Olsson, väntade 2 nya spännande dagar tillsammans med det sympatiska syskonparet. Vid fjolårets kursutvärdering var vi överens om att traska vidare och att Olssons skulle fortsätta leda oss längs den inslagna vägen. På lördagen utspelade sig följande: Efter fördelning av rum och utfodring av tvåbeningar, inleddes lördagens övningar med att Olssons ville att vi skulle diskutera vårt förhållande till våra hundar. Vi fick surra i smågrupper och sedan vidga diskussionen till hela gruppen. Hur vårdar vi kontakten med våra hundar? Hur kan vi förbättra kontakten ute bland goa' dofter och distraherande locktoner? Hur bär vi oss åt för att få, något som i alla fall kan liknas vid, en bra inkallning? Är inkallning en fristående övning? På känt Olssons-manér, delades vi in i olika grupper. Medan Annika skulle ta sig an det praktiska arbetet på fältet med att få upp temperaturen och samarbetsviljan mellan djur och människa, skulle Ronny syntolka skeendet för en annan grupp förare. Samtidigt skulle en tredje grupp få sina hundar visiterade av veterinär Marie Nolén. "Veterinärgruppen" skulle också hinna med en bensträckare i höstrusket. Alltså, inga dödtrista långa väntetider för någon! Ute på Solhagas regnblöta gräsmatta började första gruppen värma upp. Annika påminde oss om att kontakten mellan flockledare och individ är viktig och ligger till grund för allt arbete tillsammans. Inkallning är ingen fristående byggsten, utan kräver att hunden lärt sig att vilja komma till sin förare. Därför började vi med några enkla kontaktövningar med hunden i koppel. Sedan försatte vi hunden i olika situationer och utsatte den för olika frestelser. "Störande människor" som vill hälsa, "klantiga typer" med mat i händerna och bara lite folksamling i vägen för en enkel sträcka fram till matte/husse. Först korta sträckor, sedan lite längre. Några enkla rakt fram och därefter fick förarna försvinna ur synfältet bakom en trädstam. Både Annika på fältet, men framför allt Ronny på åskådarplats beskrev hundarnas intresse och koncentration på sin förare. De påtalade hur hundens fokusering ökade i takt med övningarna. Precis som under fjolårets kurs, får Olsons växelverkan mellan det praktiska skeendet och en berättande röst just när det händer, många att se och förstå hundens sätt att agera i förhållande till våra signaler. Den blöta lördagen avrundades med en diskussion kring flocken, samhörigheten och synen på vad en hund egentligen är. Annika läste högt ur en bok av Cesar Millan, dvs han som kan prata med hundar på TV4. I boken finns ett antal punkter som sammanfattar Cesars värderingar om en vettig hundhållning. Även om de är författade ur ett amerikanskt perspektiv, manar de till eftertanke. När Olssons tog kväll, fortsatte vi skånska förare med kommande års verksamhet. En mindre justering av ledarhundskommittén gjordes och nästa års tema diskuterades. Vi var överens om att fortsätta den inslagna vägen med kroppspråk och den viktiga kommunikationen mellan hund och förare. Gruppen ville gå vidare och få det individuella samspelet mer belyst. Det är gott att förstå hur andra jobbar, men på vilket sätt jobbar jag? Visserligen är jag perfekt, men.... Efter lördagssamvaro stundade en söndag: Söndagen bjöd på nästan lika vått regn, men det fanns torra och till och med soldränkta gluggar i vätan. Obekymrade om vädret traskade vi lite avsides, in på en smal skogsväg. Där delades vi åter in i grupperna praktiker och åskådare. Ronny tog sina studerande förare med sig lite avsides och Annika började skicka ut de agerande förarna i geografin. Medan hunden hölls kvar med milt våld gick matte/husse bortåt vägen och försvann till och med in bland träden i blandskogen kring Solhaga. När så föraren äntligen kallade fick hunden först passera en folksamling och sedan jaga ikapp sin flyktade förare. När synintrycken inte längre räckte till, fick hundarna övergå till luktsinnet innan jakten fick ett lyckat slut. Goffe försökte den omvända taktiken när jag började försvinna. Högt och missnöjt började han kalla på mig istället. Men när jag väl visslade, flög han mer än han sprang ikapp mig. Även om någon av hundarna tog tillfället i akt och fick sig lite extra skogsluft till livs, var de flesta helt koncentrerade på sina förare. Övningen upprepades och precis som under lördagen, kunde Olssons och vi konstatera att hundarnas fokusering ökade andra gången vi förare försvann. Efter väl förättat utomhusvärv, avslutade Olssons veckoslutets kurs i inomhusvärmen. De sammanfattade skeendet och tryckte åter på den viktiga känslan av samhörighet och trygghet mellan djur och människa. Se till att vara magneter, som "drar" hundarna till er. Helt enkelt för att de så gärna vill det! Summa summarum Stämningen bland oss i den skånska ledarhundsverksamheten har absolut förändrats till det mer öppna och mottagliga. Jag tror att just formen för de senaste årens träffar har varit en starkt bidragande orsak till det. Det känns riktigt och rätt att vi beskrivs inför varandra och det känns inte lika viktigt att bortförklara brister och tillkortakommanden. Folk erkänner öppet att man lär sig. När kunniga människor beskriver hur hunden gör och hur den ser ut när den gör det, är en ovärderlig kunskap för oss synskadade förare. Det blir också en påminnelse om de brister som tidigare verksamheter slentrianmässigt bjudit på. Låt syntolkningen fortsätta öppna våra sinnen och väl mött igen andra helgen i september 2010!
Endagsträff med Annika OlssonKurstid: 16 april 2010 Den Skånska ledarhundsverksamheten inledde 2010 med en endagsträff. För att passa så många som möjligt var den tvådelad. Fredagen den 16 april i Lund, för oss som är lediga en vardag, och lördagen den 17:de i Hässleholm, för de som hellre väljer en arbetsfri dag. Nedanstående beskriver sammankomsten i Lund, där Goffe var en av deltagarna. Träffen i Hässleholm erbjöd samma innehåll, men anpassad efter de förutsättningar som rådde där. Deltagarantalet på lördagen var 4 hundar. 10 ekipage samlades under en generös vårsol på Lunds brukshundsklubb. En hård nordvästlig vind påminde om att april bara är en vårmånad, vilket inte bekymrar redan i päls klädda djur! Lunds brukshundsklubbs ordförande och några av hennes kompisar, fixade gott kaffe och lagad mat till lunch i klubbstugan. Vi kunde också notera att Lunds hundfolk flyttat till nya lokaler sedan förra årets vårträff. Med största sannolikhet har vi ingen skuld i den flytten... Annika Olsson hade valt apportering som tema den här dagen, men övningarna började med ett dressyrpass. Annika körde runt med två ekipage åt gången på dressyrplanen. Medan hon gav förutsättningarna kunde Bengt och Pelle ledsaga det enskilda ekipaget och ge föraren en direkt återkoppling på den egna hundens agerande. Samtidigt som varje ekipage fick visa upp sig i praktiskt arbete, syntolkade Gunilla förarnas och hundarnas samspel. Genom syntolkningen får den övriga gruppen ett bredare och mer aktivt lärande. Dessutom får de lite overksamma väntetiderna ett innehåll. Efter de här fysiska aktiviteterna, flyttade vi inomhus och lät våra vindpinade hårtestar lägga sig till rätta igen. Annika gav oss fyra teoretiska fall att fundera kring. Tre grupper fick sinsemellan slå sina kloka huvuden ihop och avlägga rapport om hur diskussionen i gruppen hade varit. Därefter tog ett vidare resonemang vid i den stora församlingen. Annika samanfattade apporteringens mysterium och de saker som är viktiga att tänka på. En hund som gärna springer ärevarv med föremålet den ska apportera, kan man begränsa genom att koppla den innan man ger den kommandot. Att träna inomhus ger föraren en helt annan möjlighet att kontrolera skeendet osv. Bengt fyllde i med att övningen i sig inte bara är att hämta och överlämna en sak. En övning i apportering visar tydligt hur samspelet mellan förare och hund fungerar och det är samma samspel som ska fungera oberoende av uppgift. Att vissa hundindivider biter i alt medan andra tycker metall är hårt och otrevligt, är en naturlig skillnad hundar emellan. Det blir up till en medveten förare att anpassa krav och möjligheter till just den egna hundindividen. En kall och hård nyckelknippa blir mycket enklare att bära för hunden om man förser nyckelknipan med en bitvänlig läderbit etc. På eftermiddagen återvände vi ut till blåsten och lät hundarna springa av sig lite energi. Sedan samlade vi ihop oss för att omsätta förmiddagspassets teoretiska genomgångar och jobba aktivt med apportering. Varje ekipage gick ut på dressyrplanen tillsammans med Annika. Hunden var kopplad och under promenaden "tappade" föraren ett föremål. Efter några steg "märkte" föraren att ägodelen var på drift och gav kommando åt hunden att göra en insats. De flesta hundarna var på hugget och plockade snabbt upp föremålen. Ingen av dem kunde heller utmana sin förare med lek eftersom kopplet effektivt förhindrade några stora ärevarv. Annika kunde direkt diskutera insatsen med föraren och gemensamt slipade man på vissa detaljer när hunden fick visa sig på styva linan en andra gång. Som det alltid ska, slutade övningen med lyckanden. När alla klarat av första övningen, slängde Annika ut våra valda föremål på planen. Vi fick stå i en löst arrangerad grupp en bit därifrån. En och en fick våra hundar gå ut för att hämta mattes/husses ägodel. Vissa gick kopplade med sin förare, medan andra fick lösa tyglar och sprang löst och ledigt fram till föremålen. Goffe valde först en stor apportbock i trä och kom stolt tillbaka med den. Han lämnade av den som han skulle, men sedan skickade jag ut honom igen efter min högervante som låg där bland allt annat på marken. Glatt men koncentrerat letade han rätt på husses doft och hämtade tillbaka vanten åt mig. Några av förarna hade inget speciellt själv som passade som apporteringsföremål, så de valde något ur Annikas "leksakslåda". Självklart orsakade det en viss förvirring hos de hundarna som inte fick känna igen sin förares doft. Just att skicka ut sin hund efter något som varken man själv eller hunden har ett förhållande till, har jag lite svårt att förstå nyttan med. Att det stimulerar lusten och får upp aktiviteten i hunden är sin sak, men normalt vill man ju inte ha med sig någon okänd pryl från rastrundan. När planen var tom igen, bänkade vi oss i Lundafolkets klubbstuga för värmande eftermiddagsfika. Där rapporterade Gunilla Thylander om en pågående diskussion om samarbetet mellan Region Skånes synenheter och SRF-s ledarhundsverksamhet. Synenheten är delaktig i den synskadades ansökan om ledarhund, men därefter är ansvaret både outtalat och minst sagt diffust. Nu har i alla fall ett samtal inletts för att få ett smidigt och fungerande samarbete till stånd. Målet är att komplettera varandra, inte konkurrera. När det gäller rena hundfrågor är det fortsatt och oinskränkt SRF som är ansvarigt! För att runda av dagens tema, apportering, gjorde vi en övning inomhus. Varje ekipage fick apportera en sak och Annika påminde om de teoretiska grundstenarna. Flera av hundarna utförde apporteringen lite halvhjärtat sömnigt, men vid den obligatoriska repetitionen hade de taggat till och alla byggklotsar föll snyggt på plats. Formen för den här typen av träff tilltalar flera av oss. Dels är restiderna korta, dels är gruppen hanterligt stor för praktiska övningar. Vi är också nöjda med omfånget, dvs det känns bra att koncentrera sig på ett ämne och titta på det ur olika perspektiv i lugn och ro. Eftersom vi anlitat Annika Olsson flera gånger i rad, fick vi en slutkommentar från henne. Hon tycker att flera ekipage i gruppen gjort positiva framsteg. Något att ta till sig när kontinuitet börjar kännas lite väl vant, eller...?
Veckoslutsträff med Barbro BörjessonKurstid: 11 - 12 september 2010 Solhaga har under många år ägts av de fyra SRF distrikten i Kronobergs län, Hallands län, Blekinge län och Region Skåne. Det är också de fyra distriktens respektive landskapsblommor som fått ge namn åt de fyra husen som Solhaga består av. Nämligen Linnean, Ginsten, Eken och Prästkragen. Under 2010 har nya ägare tagit sig an Solhaga. Det är 3 familjer från bygden som köpt den vackert belägna kurs- och rekreationsgården vid Lagans strand. En av målgrupperna kommer även i fortsättningen att vara synskadade, men man är i färd med att bredda underlaget. Redan har Prästkragen renoverats och gjorts om till vandrarhem med ett rejält kök åt besökaren. Det har också gjorts i ordning en parkeringsplats för de stora husbilarna som kommer i allt större antal från Tyskland och övriga Europa. Det är bara att önska lycka till! På lördagen utspelade sig följande: Lördagens övningar inleddes med att Barbro Börjesson ville att vi skulle diskutera de problem vi upplever i vår vardag. Det var således upp till oss att plocka fram våra självbilder! De senaste åren har vi fått beskrivet för oss vad andra har gjort och hur olika hundar har reagerat. Nu skulle vi enligt våra egna önskemål få en mer individuell bedömning av hur vi jobbar med våra egna hundar och få verktyg att stärka relationen med den egna vovven. Men när Barbro ställer frågan, får hon svävande svar och flera av förarna tycker sig inte ha några problem! Själv tar jag upp mina svårigheter att rasta Goffe lös och ledig på hemmaplan. Enligt min bild av oss i Trelleborg har han fått bli alltför självsäker när rastklockan kommer på. Det innebär att han lyfter nosen mot inkommande dofter och sedan bär det av, döv för allt och alla! Kan man analysera mig och se var och hur jag tillät det att gå fel? Men Barbro och jag kommer snabbt överens om att ett sådant beteende måste man tackla där det sker. På Solhaga, och andra platser utanför hemmaplan, släpper inte Goffe kontakten med mig. Skulle jag försvinna, gnäller han som en liten glytt och går jag riktigt långt ifrån honom börjar han klaga högt. Några av de andra förarna uppger ungefär samma typ av problem och det märks att Barbro nog hade tänkt sig lite mer att bita i under den här helgen! Gruppen delades in i 3 grupper. Laila Tapper tog sig an den ena och gick ut för traditionell ledarhundskörning. Vänsterkant och omkörning, eftersom några hade antytt problem med att hunden ibland ville gå på folk som man körde ikapp. De andra grupperna fick visa upp sig för Barbro. Såklart hittade hon brister och saker att både diskutera och korrigera! Men hon hittade dem på sitt vanliga lugna och pedagogiska sätt så alla var ganska nöjda med sina insatser och kunde se fram mot kvällens begivenheter utan frossa!
På Solhaga kan man numera diskutera med ägarna om vilka arrangemang man vill betala för. Nytt för ledarhundsförarna var en smaskig grillrätt till lördagskvällen. Ägarna ligger också långt framme i diskussionerna med berörda myndigheter vad gäller utskänkningstillstånd i matsalen. Så, nästa gång....! Med mat i magen och lugn i sinnet, gick gruppen över till att prata om kommande verksamhetsår. Till skillnad från tidigare bestämdes inte själva innehållet, bara omfånget. En veckoslutsträff på Solhaga nästa höst ville vi ha. Dessutom kom önskemål om en 2-dagars vandring med övernattning, på exempelvis Skåneleden, upp. Verksamhetens budget har också utrymme för någon endagsträff. Men exakt vad de här tillfällena ska bjuda på, lämnades över till den delvis nykomponerade kommittén. Från nästa år är det Helena Lindell som är sammankallande och till sin hjälp får hon Bengt Bengtsson och Henrik Eldh. Efter lördagssamvaro stundade en söndag: Söndagen bjöd på fortsatt skönt höstväder. Inget regn, nästan sol och en väldigt svag vind. Vi dirigerades ut på dressyplanen i samlad tropp och Barbro började dela ut order. Några av ekipagen kallades fram och andra tilldelades våra hjälpare. Gunilla försvann med ekipage som gärna ville skälla på "fula gubbar" eller personer med skumt rörelseschema. Laila drog iväg med ekipage som visade sig ha lite problem vid trappor och andra som slarvade med riktningen när de skulle passera gator. Barbro själv tog sig an några förare som använde sin röst på fel sätt. Hon hann också med att syntolka hundarna för oss som var åskådare. Det gör hon med sådan ingivelse att man nästan tycker sig se varje enskilt hårstrå lyftas och falla tillbaka, hur öron vinklas och svansar rör sig. Barbro försökte också arrangera ett möte med en katt. "Katten" var en vit trasa som försetts med en lång lina. Den kamouflerades till hälften i en lövhög där den fick ligga och trycka. När så hunden, som visat ett starkt överdrivet intresse för katter, kom nära "flög" katten/trasan iväg som i flykt. Men det hela var för simpelt för hunden som bara knappt märkbart reagerade. Hade Barbro fått problematiken klar för sig innan kursdagana, hade säkert insatsen gjorts på ett mer genomtänkt sätt. Men för oss åskådare, gav övningen ändå en inblick i hur man nyttjar figuranter och riggade situationer för att försöka uppnå ett mål. Innan söndagens praktiska övningar var slut, hann vi också köra en levande hinderbana. "Hindren" flyttade sig, vände växelvis fram- och baksida mot ekipaget som var i färd med att zick zacka sig mellan folket, precis som på en gångbana i stan. Övningen framkallades också av att några personer i gruppen uppgav problem med just möte och omkörningar på gångbanorna.
Summa summarum När tallrikarna skrapats rena från söndagsmiddagen, ville gärna en av helgens deltagare ha ordet. Hon tillhör den äldre stammen ledarhundsförare och är den av oss i Skåne som varit ledarhundsförare flest antal år. Hon uttryckte sin glädje över att ha fått vara med på kursen och ville understryka att den lärt henne nya saker. Samtidigt gav hon en historisk bakåtblick över den Skånska ledarhundsverksamheten och dess betydelse. Det fick till följd att flera önskade sig att den historien borde tecknas ned. Fast den här sajten om "Goffes Lokala kurser", är ju Del nr 2 av historien om den Skånska ledarhundsverksamehten. Del nr 1, är redan nedtecknad. Här läser du om hur den Skånska Ledarhundsverksamheten startade i mitten på 1970-talet. Själv tycker jag det känns bra att människor med lång erfarenhet och många hundindivider bakom sig, ställer sig upp och berättar att kunskap är flyktigt och att den alltid har en bäst före datum. Ämnet hund är outtömligt och det är viktigt att vi påminns om de små detaljerna så ofta som möjligt. Det är också viktigt att vi får påtalat för oss de små och fina signaler som våra kompisar skickar hela tiden. Handen på hjärtat folk, hur ofta har det varit du som har haft fel för dig när ni stått inför en problemfylld situation? Är det alla gångerna eller alltid!?
Vandring på Frostavallen Aktivitet: 14 - 15 maj 2011 Frostavallen ligger mitt i Skåne, strax utanför Höör. För oss skåningar brukar Frostavallen förknippas med en stor härlig och spännande djupark. Den kopplingen görs i tidiga barnaår när skolorna anordnar dagsutflykter dit. I stora hägn går allehanda djur omkring och låter sig tittas på. Men, djurparken heter egentligen Skånes Djurpark och ligger några kilometer från anläggningen Frostavallen - Hotell & Konferens Vi hoppade över djuren den här gången och hälsades istället välkomna till Hotell & Konferensdelen med en stor skylt. Det kändes lite häftigt och storslaget, men den vänliga och tillmötesgående personalen levde upp till förväntningarna med råge. När så vädrets makter var vänliga nog att bjuda på vindstilla och emellanåt en svag sol, fanns verkligen förutsättningen för en trivsam helg! På lördagen utspelade sig följande: Frostavallen ger besökaren tre olika val för boendet. Dels hotellstandard, dels vandrarhem och dessutom mellantinget som vi hade valt. Efter incheckningen sökte vi upp våra rum. Det visade sig vara rymliga och ljusa rum med tvättställ. Toa och dusch fanns i korridoren. Vi lämnade kvar den vanliga packningen och slängde upp ryggsäcken med den medhavda matsäcken på ryggen. Därefter traskade vi iväg på lördagens marsch, som skulle mäta nästan 10 km. Helgens aktivitet denna gång gick mer i avkopplingens tecken än i fortbildningens. Men inte bara avkoppling för det visade sig snabbt att terrängen skiftade kraftigt, från lättgånget till verkligen vildmarksbetonat. Förutom sega backar, träffade vi på ett och annat vindfällt träd som vi fick forcera och hundarna fick anpassa framfarten mellan större stenar och andra naturhinder. Det märktes snabbt att vi hade lite olika förutsättningar som naturmänniskor och vi med lite dåliga ben och ryggar såg mest de andra långt framför oss. När vi tagit oss fram väldigt långt och länge, som det tycktes i alla fall, visade kartan oss ett rastställe med bänkar och bord. Verklighetens karta sa oss något annat och en gammal mosstäckt trädstam fick duga som rastställe. Men det smakade vidunderligt ljuvligt gott med kaffe och macka trots den enkla sittplatsen. När vi sedan fortsatte vår marsch, ändrade vi lite på sträckningen och undvek de tuffaste utmaningarna. Vi avrundade turen med en sträcka landsväg och hundarna fick hålla vänsterkant. Här märktes det tydligt att jag och Goffe uteslutande håller till i stan och det tog lite tid att få honom att hålla sig till rätt kant. En kohage med läskiga och farliga kor bidrog starkt till Goffes intresse för andra sidan av vägen! Efter lördagens långa promenad satt vi på en uteplats med varsin öl i handen. Där lyssnade vi till en av våra alerta ledsagare, Maria Wallin. Hon och hennes lilla terrier sysslar med "rally-lydnad". Flera av oss hade hört begreppet, men vi kände inte till vad det egentligen gick ut på. Nu fick vi höra hur lydnad blandas med enklare hinder. Hundföraren passerar hindret tillsammans med hunden och kommer fram till en skylt. Där finns en uppgift, ett dressymoment, som ekipaget ska utföra enligt reglementet. Sedan poängsätts det hela. Det lät fartfyllt och roligt och vi var överens om att vi skulle visst kunna syssla med lite rally-lydnad vid ett senare tillfälle. Med rätt nivå på svårigheterna och någon som läste skyltarna hade säkert tävlingsjävulen tagit tag i de flesta av oss! Att just tävlingsjävulen inte är långt borta märkte vi senare på kvällen när Jessica och Maria grillade oss i frågesport. Vinnare blev våra hundar som fick tuggben i pris. Efter lördagssamvaro stundade en söndag: Söndagen bjöd på samma sköna promenadväder som lördagen hade gjort. Under natten hade några skyfall dragit förbi, men de påverkade inte promenaden. För söndagen hade vi valt en lite enklare runda runt Vaxsjön, som ligger vackert intill anläggningen. Varma sommardagar går det alldeles bra att ta sig ett dopp i sjön, men ingen av oss kände sig hågad. En av hundarna såg emellertid sin chans när han fick springa lös under vandringen. Rundan runt Vaxsjön var ca 3 km. Den här rundan var väl preparerad och enligt vandringskartan, lämpade den sig alldeles utmärkt för både rullstolar, rullatorer och barnvagnar. Gångarna var jämna och lätta att gå på, men även den här rundan innehåller segt sugande backar. De skulle krävt vältränade armar hos en rullstolsburen. Vi gick i god fart och de 3 kilometrarna tog snabbt slut. Det innebar att vi fick gott om tid att utvärdera dagarna och diskutera den skånska ledarhundsverksamhetens vidare öden. Summa summarum Vi var överens om att Frostavallen var en fin bekantskap. Konceptet skulle utan svårighet kunna utvecklas och anpassas mer individuellt. Flera mindre rundor skulle kunna ersätta en lång, något som absolut skulle kunna tilltala de som inte känner sig som atleter. Vana och spänstiga förare, skulle kunna gå längre sträckor och de outtröttliga skulle ha möjlighet att gå ytterligare turer. Ovana förare kunde nöja sig med de enklaste och kortaste rundorna, utan att känna sig som stoppklotsar. Allt detta i kombination med god service, god mat och att våra hundar var välkomna överallt gör att Frostavallen mitt i Skåne mycket väl kan få flera chanser framöver. Både som en en- eller tvådagars aktivitet.
Utbildningsdag med dressör och veterinärKurstid: 2 juli 2011 Juli månad 2011 har i efterhand visat sig vara en ovanligt blöt månad. Det har kommit nästan dubbelt så mycket vatten jämfört med normala år. Lördagen den 2 juli visste vi inte att det skulle bli så, men regnet som föll under morgonen och förmiddagen kunde mätas litervis. Regnet skrämde emellertid inte, och lagom till att jag och Goffe tagit oss den långa vägen från Trelleborg till Helsingborgs brukshundsklubb, slutade de tyngsta dropparna falla. Vi kunde lugnt bespetsa oss på en dag med Anette Johansson, ledarhundstränare, och Cecilia Hedenmark, veterinär. På förmiddagen Under förmiddagen backade vi tillbaka för att börja från början. Anette Johansson, från DISA från Viken, ledde oss igenom de olika stegen som formar hunden till den arbetande tjänstehunden som blir våra kompisar. Vad händer hos en fodervärd där valpen växer upp till en formbar unghund? Hur fortsätter hundens vardag när den hamnar hos dressören? Vad sker med hunden ute hos en ledarhundsförare? Anette berättade hur hon skaffar sig lämpliga ämnen att träna. Dels har hon en egen mindre avel, dels köper hon lovande hundar av vanliga uppfödare. För att få fram de 3 till 4 hundar hon har förbundit sig att dressera till ledarhundar, vill Anette ha en grupp av 12 valpar. Även om alla har en potential från början, är ändå kraven på den blivande tjänstehunden så pass stora att de flesta faller ifrån. De blir istället stora glädjespridare hos så kallade vanliga familjer. Anette tillät sig att fundera över tänkbara samarbeten med verksamheter som tar fram andra typer av assistanshundar. På så vis skulle flera av hundarna kunna få viktiga uppgifter ute hos andra funktionsnedsatta med andra behov än de vi har. Anette berättade vidare om sina fodervärdar. Förutom nära och kära, försöker hon vara noggrann när hon väljer fodervärdar. Hon annonserar ibland och de som ringer måste bekänna färg. Trots det händer det ibland att det blir fel. Men fodervärdar växer inte på trän och just fodervärdsbiten har i alla tider varit en svag länk, även på tiden när verksamheten bedrevs på arméns-, försvarets och statens hundskola. Till slut hamnade vi dressyrperioden. Här fick vi veta att olika hundindivider lotsades fram på olika sätt beroende på deras förutsättningar. Anette påminde hela tiden om att varje hund är en egen individ som kräver olika metoder. Vi trillade in på olika berömdheter inom gebitet, som Barbro Börjesson, Jeppe Strid och Cesar Millan från olika tv-program. De är olika individer men har samma grundsyn på hur man dresserar hundar. En annan uppfattning står radio Kristianstads hundexpert Charlotte Svanstein för. Vem som har mest rätt ankommer på betraktaren att avgöra, men ... En av Anettes fodervärdar, som avancerat till assisterande dressör, besökte oss tillsammans med en ”labradudel”. En lustig korsning mellan labrador och pudel. Hunden var stor som en labrador men med en pudelliknande päls. Hon väckte positiva känslor och de flesta uppfattade blandningen som intressant. Men, precis som förmiddagens genomgång belyst, det kommer alltid an på individen i slutändan. Blandraser blir ofta trevliga hundar, men utfallet bland renrasiga hundar är oftast säkrare. Husmor på brukshundsklubben, avbröt förmiddagens intressanta diskussioner och bar in härligt god hemmalagad mat. Den inhägnade dressyrplanen i direkt anslutning till klubbstugan fick sedan fungera som motionsrunda åt fyrbeningar och deras tvåbenta flockledare. Så här dags började också den blöta lovikkavanten, som tjänat som våtvarmt omslag, lösas upp. En försiktig sol fick så smått kvicksilvret att klättra. Eftermiddagen framkallade därför en känsla av bastu i den lilla stugan! På eftermiddagen Eftermiddagen handlade om hundens sjukdomar, rätt mat till hunden och så håller du din hund frisk. Cecilia Hedenmark, veterinär från Helsingborg berättade om vanliga bekymmer som fästingar, loppor, noskvalster och annat läbbigt. Hon jämförde olika medel och behandlingsmetoder. Hon funderade också över vilket foder man bör välja. Inte helt överraskande fanns inget enkelt enhetligt svar, utan som alltid annars när det gäller hundar, ankommer det på individen vilket som är bäst! Vi kom också snabbt in på SRF:s veterinärtjänst. Den ska halveras och nuvarande veterinär slutar. Många vill betona veterinärens förståelse för det speciella med ledarhundens situation som arbetande tjänstehund. Trots provokationer, ville inte Cecilia riktigt diskutera problematiken och vi kom inte längre än att flera vädrade sitt missnöje. Avslutningsvis Utvärderingen av den här endagarsträffen, blev i stort sätt positiv. Det är viktigt att träffa de som arbetar med hundarna och diskutera de frågor som ligger oss varmast om hjärtat. Självklart är det också av intresse att få bra relationer med vettiga veterinärer. Några av oss tyckte också att vi skulle kunnat kombinera den teoretiska dagen med en rask och stärkande promenad. Varför inte in till Helsingborg och en gemensam fika på något trevligt café, tillsammans med andrakaffesugna!
Veckoslutsträff med Yrsa Franzén GörnerupKurstid: 17 - 18 september 2011 Medan bilen från riksfärdtjänsten lämnar Trelleborg funderar jag kort på hur många gånger jag och mina hundar besökt Solhaga. Jag överger snabbt den tanken eftersom det känns som om gångerna är oräkneliga. Men det är nästan alltid en förväntansfull och positiv känsla som dominerar när bilen svänger norrut mot de småländska domänerna. Även den här gången lockar färden och mötet med folket som kallar sig "hundpsykologer" kittlar en aning. Efter år av möten med hundmänniskor ur samma skola, skulle vi den här helgen konfronteras med en lite annorlunda syn på inlärning och handhavande av hund. Revolution på gång eller skulle skillnaden inte vara så stor? På lördagen, utspelade sig följande: Bägge damerna berättar glatt om sig själv, alla sina hundar och vilka mål de har med verksamheten. Företaget vilar på flera grenar och alla inbringar pengar. Yrsa skriver hundböcker, har hunddagis och erbjuder telefonrådgivning. Hon tar sig an problemhundar, har kursverksamhet och dresserar signal- och servicehundar. Företaget har också hundcafé och försäljning av diverse prylar i butiken i Staffanstorp. Från första stavelsen står det helt klart att det är en företagare vi fått framför oss. Yrsa säljer kompetens och hon är van att sälja. Men hon har ett varmt och trevligt sätt när hon förhör oss om vilka förväntningar vi har. Både hon själv och Marita för anteckningar och det vi säger dokumenteras. De lägger sig också vinn om att lära sig våra tilltalsnamn och de använder dem omgående. Snabbt för Yrsa in begreppet "att ladda ett kommando". Hon liknar det vid slutscenen i en fantastiskt bra film. Det där slutet som etsar sig fast på näthinnan och som triggar en varmt och positivt. Bilden som man vill uppleva om och om igen. Bilden som hunden ska uppleva vid varje kommando, helt enkelt. Ordet "Hit!" kopplas till det underbara med att sitta framför husse eller matte och få den läckraste godbiten och varmaste mottagandet som världen skådat. Bilden ska bli så positiv och stark att den ska få kroppen att utföra kommandot utan att normala störningar ska kunna konkurera. Dofter i buskagen? Mat i naturen? Andra hundar eller människor? Strunt i vilket, inget får gå upp mot mattes/husses "Hit!" och goa belöning. Det är i vart fall målet och vi ska lära oss ladda våra kommandon genom att belöna! Att ladda ett kommando kan innebära att man säger ordet "Hit!" tio, tjugo eller kanske 40 gånger i rad och ger samtidigt en godbit. Hunden sitter lugnt framför en och tar emot det goda. Bilden med ordet "Hit!" fastnar i hunden. Sen vidgar man vyn och lägger till olika händelser med kommandot. Vi får snabbt 20 exempel som vi borde följa konsekvent under några veckor. "Hit!" ska kombineras med olika former av godbitar, lekar, kroppskontakt och andra vardagliga händelser. Helgens kursledare garanterar framgång! Yrsa förvissar sig om att vi har godbitar till hands inför alla övningar. Hon delar generöst ut bitar av torka lunga till oss som inte har med oss av eget lockbete. Sedan börjar vi ladda kommandot "Hit!". Bitar av torkad lunga försvinner in i villiga labbegap. Det känns onekligen som ett eldorado för en matfixerad labrador! Visserligen berättar Yrsa att belöningen lika gärna är ett glatt bus eller omfamning. Det viktiga är att hunden ska få skilja på en häftig tusenlapp och en alldaglig enkrona. En simpel liten godbit och en hel näve full av korv. Att göra rätt ska vara en självklar skillnad mot att inte göra det. Det gäller att ladda kommandot med energi och att skapa den positiva slutscenen. Den som slår ut allt annat! Vi går ut på dressyrplanen och medan vi stoppar bit efter bit i våra hundar, till synes utan motprestation, vill Yrsa att vi tar med oss idén hem. Hon uppmanar oss att koppelrasta minst en vecka för att förvissa oss om att samtliga hitkommandon blir lyckade och att hunden får godbiten som en motprestation för att den verkligen kommer. På lördagseftermiddagen lär vi våra kompisar att fråga om lov, genom att puffa med nosen i vänster hand. Vi börjar träningen med att sitta och hålla en godbit i en stängd högernäve. Vänster hand är öppen. Hunden försöker givetvis få tag på högerhandens läckerheter och när det inte går, gör hunden en överslagshandling och puffar till den öppna vänsterhanden. Då öppnar sig högran och godbiten blir tillgänglig. Det är som när vi kliar oss i nacken, inte för att det kliar utan för att vi inte förstår. Våra hundar är emellertid smarta och poletten trillar snabbt ner hos de flesta. Vi ombeds öka svårighetsgraden och flyttar därför högerhandens gömma längre bort. Från början fanns händerna nära varandra, men nu flyger högran rakt ut åt sidan. Men hunden förstår. I ett tredje steg gömmer vi högerhanden bakom ryggen, men snart nog puffar hunden på vänsternäven och får sin belöning. När vi står i begrepp att avsluta eftermiddagen, lämnar vi föreläsningssalen en och en. På vägen ut står Yrsa och Marita och vill ta kontakt med våra kamrater. Men hundarna får inte gå ända fram förrän de frågat om lov. Goffe vill så gärna och när han märker att kopplet är lika kort som vanligt, snor han runt och slår nosen i min vänsterhand. Sedan är det fritt fram för en glad hälsning. Men nu blir det ingen bit lunga, istället är det Yrsa som är godbiten! Så, medan Goffe och jag söp in luften från Solhagas trivsamma blandskog samlades övriga i föreläsningssalen för en avslappningsövning. Enligt en initierad källa, satte man sig på golvet och lät hundarna koppla av och varva ner. Lugna och smeksamma beröringar ger en fin känsla av samhörighet och då blir ögonlocken väldigt, väldigt tunga. Efter lördagssamvaro, stundade en söndag: Lugnt och varsamt vaknade folk och fä till liv till en söndag. Normalt brukar vi ha några aktiva timmar på förmiddagen, äta lunch och sedan fördela oss på de skånska adresser vi hör till. Men Yrsa Franzén Görnerups program denna dag sträckte sig över eftermiddagen också, så det var bara att förbereda sig på ytterligare en hel dag i utbildningens tecken. Med fickorna fyllda av ny och obrukad luft, dvs bitar av Yrsas medhavda torkade lunga, samlades vi utanför Eken. I samlad trupp drog vi sedan ner till dressyrplan och våra kursledare. Ackompanjerad av Yrsas käckt glada röst och Maritas göteborgska fick vi jobba med våra hundar. Olika kontaktövningar med varierande störningar avlöste varandra. Övningarna som sådana var lika gamla som Hedenhös, men många upplevde dem som nydanande och mer tilltalande eftersom vi öste belöningsgodbitar i våra kamrater på ett sällan skådat vis. Samtliga "Hit!" följdes av en bit lunga. Varje puff på handen gav en bit lunga i belöning. Varje störningsmoment innehöll lunga som morot. Jag konstaterade också att Yrsas leksakslåda var lika populär som alla andras leksakslådor har varit under tidigare kurser. Samtidigt var de flesta av oss lite tjoigare, lite lättsammare, lite gladare än vanligt. Märkligt, men så var känslan! Det blev så småningom dags för belöning för oss på två ben också. Frågan väcktes aldrig, men jag inbillar mig att ingen var intresserad av att byta Solhagas kalops mot torkad lunga! Efter maten bröt vi Yrsas kursprogram, för att istället skissa på det kommande årets ledarhundsverksamhet. Gruppen gav Helena Lindell sitt fulla stöd att planera inför 2012. Det bestämdes också att Bernt Bylund, mångårig hjälpinstruktör, skulle stötta och hjälpa till vid praktiska spörsmål. Söndagen rundades av med ett pass inne i föreläsningssalen. Några avslutande kontaktövningar föregick en grundlig utvärdering av våra intryck. Yrsa och Marita hade antecknat vad vi hade för förväntningar på programmet och nu kontrollerade de förväntningarna med vad vi verkligen hade upplevt. Den allmänna uppfattningen var mycket positiv och jag tror på riktigt att de flesta var väldigt nöjda. Själv brottas jag med mina egna fördomar. Trots stor skepticism och misstro, måste jag erkänna att Yrsa Franzén Görnerup vinner sina poänger. Men helt övertygad är jag inte och Goffe brukar ju redan fråga om det mesta! Summa summarum Man kan aldrig få tillräckligt många infallsvinklar när man jobbar med sin hund. Alla budskap innehåller sanningar man tar till sig och andra påståenden som silas bort som mer oviktiga. Olika personer har olika sätt att benämna saker och händelser som i grunden egentligen är samma sak. Men vi människor är också alla olika. Vi reagerar på avsändarens utstrålning, språk och alla andra vibbar som de förmedlar. I slutändan är det alltid betraktaren som står för bedömningen och den sanning man bär med sig är den som formar de tankar och handlingar man tror på. Yrsa Franzén Görnerup belyste inlärningens byggstenar på sitt sätt och hennes framtoning var oerhört glad och positiv. Mötet med henne och hennes filosofi blev därför ett trevligt möte. Jag är inte omvänd, men inte heller helt främmande för att putsa på de erfarenheter jag gjort tillsammans med mina fyra olika ledarhundar. Men det som saknades den här helgen var de senaste årens syntolkning. Någon som måleriskt målar upp hur hunden reagerar och hur den löser uppgifterna. Vi måste vårda den detaljen i våra kommande möten med hundkunniga personer!
|
Yrsa Franzén Görnerup har ett företag som heter "Hand med hund AB". Hennes hemvist är Staffanstorp, strax utanför Lund i Skåne. Tillsammans med Marita Ryderwall, som är anställd i företaget, ska hon hundskola oss den här helgen enligt hundpsykologens teorier. 
Lördagskvällen ägnades åt avslappning. Själv drog jag ut på en lång promenad med Goffe. Oavsett vilken form avslappningen skulle ha, resonerade jag som så att vi ändå slappar hur mycket som helst tillsammans. Jag sätter mig ofta tillrätta i min fåtölj, lutar ryggstödet lagom mycket och lägger upp benen på fotpallen. Sedan kommer Goffe och puffar mig på foten. Han vill hoppa upp, men han frågar om lov först. I de allra flesta fallen ger jag honom min tillåtelse. Vigt och snabbt skuttar han upp, snurrar ett halvt varv och knör ner sig mellan mina ben. Sedan suckar han djupt och låter hakan sjunka ner på mitt ena ben. Mer eller mindre automatiskt börjar jag sedan pilla på honom och fingrarna går genom hans päls. Tusen-kronors-frågan blir, vem av oss somnar först! 
