Projektet Aktiv fodervärd

Det oprövade alternativet

Under 20-hundratalets inledning har bristen på bra tjänstehundämnen sysselsatt mina tankar. Jag är övertygad om att ett aktivt fodervärdskap skulle kunna förbättra utfallet av godkända valpar och få ner antalet underkända hundar till ett minimum. Därför skissade jag på ett fodervärdsprojekt och presenterade det för försäkringskassan i Skåne sensommaren 2003. Jag fick en positiv respons, men pga yttre faktorer skenade tiden i väg och de faktiska valpar projektet byggde på blev för gamla. Jag presenterade då tankarna för dåvarande Iris Hundskolan AB, men möttes av ointresse.

Nedan följer min projekttext. Själva projektbeskrivningen finns hos ett par av dagens hundleverantörer och det står dem fritt att använda mitt projekt eller delar av det.

Funderingar kring ett fodervärdsprojekt

Jag, Lars Billgren, har erfarenhet av rehabilitering, både som privatperson och som yrkesverksam. Sedan 1981 är jag blind pga diabetes, och sedan 1987 har jag arbetat inom rehabiliteringsområdet. Jag gör det som utbildningskonsult på Lernia Hadar AB i Malmö.

Hadars nisch är datorer på ett eller annat sätt, och min inriktning är gravt synskadade och blinda. Men vi erbjuder våra tjänster för alla funktionshindergrupper och därför har jag genom åren kommit i kontakt med många skiftande levnadsöden. Det har gjort mig övertygad om att hemmets läkande förmåga är starkt begränsad. Jag är också övertygad om att den egna tjänsten och arbetsplatsen mycket väl kan vara en fallgrop om man inte är försiktig. Arbetskamrater i en slimmad organisation, konstaterar vid kaffebordet att man är tillbaka, men sväljer snabbt kaffet och hastar till sina brådskande arbetsuppgifter. Man sitter kvar med en ryggdunk. Efter några månaders frånvaro kretsar samtalet kring andra frågor och alla andra är med på noterna. Det är lätt att bli ensam mitt bland folk och med nya krav om att vara lika duktig som innan känslan av oförmåga kramade en.
– Och du som är utvilad, kan väl ta hand om det här!

tankar om människor

”... Jag har en bil som inte går och en klocka som står. Jag är orkeslös och seg, som en stor jävla deg. Jag vill inte mer, bara elände jag ser! Jag är utbränd...”

Ovanstående citat är hämtat ur sången ”Utbränd” med Peter Karlsson & Blå Grodorna. Den spelas då och då på radion och får mig alltid att stanna upp. Känslan den förmedlar speglar många människors uppgivenhet och misstro mot sin egen kapacitet. Man ska ju vara så himla duktig och framför allt ska man vara ambitiös och visa upp en fullklottrad almanacka! En människa i farten, kan inte ha en söndrig bil och tiden får absolut aldrig stå stilla. Många hävdar i olika sammanhang, att vi är lågfrekventa individer som hamnat i ett högfrekvent samhälle. Den här högfrekventa livsstilen appliceras på alla livssituationer och presenteras ofta som en självklarhet. Helst ska man inta sin lunch gåendes i en rulltrappa, dricka sitt kaffe sittandes vid sin dator och medan man tar sig hem ska man knappa in sig på internet via sin försvinnande lilla och alldeles nya mobiltelefon. Väl hemma ska ungar köras kors och tvärs till olika aktiviteter.

Det sociala trycket gör det svårt att säga ”Stopp!” eller ”Nej!”. Olika rehabilitörer är också individer som tvingats in i det högfrekventa samhället. Givetvis återspeglas det i de rehabiliteringsinsatser som människor erbjuds. Det finns goda undantag men ofta sprudlar idéerna och dränker den eftertanke och återhämtning som skulle vara den rätta åtgärden i ett nytt kaos. Kanske smyger sig känslan på, att ”jag är orkeslös och seg, som en stor jävla deg”. I det läget behöver devisen ”sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna” inte vara den självklara strategin. Kanske är istället devisen ”sikta lågt, nå målen och undvik besvikelserna” en mer framkomlig väg?

Positiv mönsterbrytning

Det finns ingen fullständig sanning som täcker alla individer. Därför måste det finnas utrymme för andra tankar än de som idag gör anspråk på att vara de seriösa. Vägen mot målet behöver inte vara sämre bara för att den är lekfull och kittlande.
Djur och barn är som en konservöppnare. De öppnar stängda och svårforcerade skal. Innanför finns det goda och ärliga – det bärande.

När jag förlorade synen 1981, kom jag snabbt i kontakt med ledarhunden. För mig som synskadad har hunden blivit en god kamrat, både i arbete och rent socialt. Snabbt blev jag också medveten om att den svagaste länken i arbetet med att få fram tjänstehundar i allmänhet, är fodervärdstiden. För att hunden ska orka med ett liv som tjänstehund och de specifika krav som det livet kräver, måste hunden få rätt förutsättningar. Den måste få växa in i unghundsrollen med rätt stimulans och självförtroende. Det är nästan som ett eko av en god rehabiliteringsåtgärd för en mentalt stressad människa!

Idag rekryteras fodervärdar på ideell basis. Det kan vara barnfamiljen som ger efter för ett barns önskan. Det kan vara familjen som vill prova att ha hund. Det kan vara pensionären som plötsligt fick tid över osv. I Sverige räknar man med att det behövs ca 50 ledarhundar om året. Med dagens utfall, krävs flera hundra valpar att välja mellan för att nå det målet. Behovet av fodervärdar är lika stort – varje år! Många vill ha en egen hund efter att ha provat eller så kommer man fram till att hundlivet inte passar. Oavsett orsak, försvinner fodervärden. Dagens system innebär också att fodervärden är ensam och utrymmet för att göra fel är stort. Det påverkar möjligheten för yrkesdressören att lyckas med arbetet att göra en tjänstehund av unghunden.

Två parallella problem

Min tanke är att göra en positiv lösning av två samhällsproblem. Tullen, polisen, synskadade m.fl. behöver tjänstehundar. Utbrända individer behöver okonventionella rehabiliteringsinsatser. Ett mindre antal skulle måhända finna sin lycka i en glatt svansviftande labrador eller stentuff liten schäfer som mest snubblar på sig själv! Sådana små individer kräver stor omsorg och mycket tid och värme. De skulle kunna skingra svårmodet och leda tankarna från självpåtagna misslyckanden till små dagliga guldstänk. Ett praktiskt försök i verkligheten, skulle omfatta fyra, fem personer. De skulle vara bosatta geografiskt nära varandra och ha en mentor i hundhållning i samma geografiska område.

DISA

Dogs in service and aid, DISA, finns i Malmö. Anette Arvidsson har dresserat ledarhundar i flera år och har börjat bygga upp en egen liten avelsverksamhet. För tillfället antastar hon närmsta bekantskapskretsen, men tämligen omgående kommer en aldrig så stor krets av släkt, vänner och bekanta att bli för trång. I det lilla formatet har Anette redan börjat följa sina valpar. ”Hennes” fodervärdar har introducerats i ledarhundens värld och fått se hur, vi som arbetar tillsammans med dem, har verklig och stor nytta av en fyrbent kompis.

Jag har bollat min idé om fodervärden som en rehabiliteringsmöjlighet mot henne. Hon är positiv till ett försök om alla förutsättningar finns. Det innebär bl.a. att det finns lämpliga valpar att lämna ut vid den aktuella tidpunkten.

Enheten för fysisk livsstil

I nära samarbete med universitetssjukhuset MAS i Malmö, finns enheten för fysisk livsstil. Dit kan man bli remitterad av läkare. Istället för piller får man en receptbehandlad lågintensiv konditionsträning. Behandlingen syftar till att patientens intresse väcks och att träningen fortsätter i de gängse formerna, dvs ”Friskis & svettis” eller liknande. Målet är, att motverka våra vällevnadssjukdomar och att få medelålders människor att orka arbeta även efter 50-årsdagen. På längre sikt är målet att undvika hjärt- och kärlproblem, typ 2 diabetes och andra kostsamma konsekvenser för det svenska samhället.

Pia Rydlöv är den drivande kraften bakom ”fysioteket”. Hon har gått i bräschen och har fått stångats med de konventionella behandlingsnormerna. Nu är verksamheten igång och accepterad. Med sig i bagaget har man viktiga erfarenheter av hur man kör igång en ny verksamhet.

Jag har bollat mina tankar mot Pia också. Hon reagerar positivt på mina funderingar och i ett framtida projekt skulle mycket väl hennes kunnande berika ett fodervärdsprojekt. Välbefinnande är komplext och att hitta balansen i livet kan behöva mer än en energikälla.

Hundar, datorer och internet

Den viktigaste grundbulten i ett fodervärdsprojekt, är att bryta en destruktiv nedåtgående spiral. Den som börjar känna utbrändheten flåsa i nacken, hamnar ofta i tvivelsmål om sin egen kapacitet. Fan målas allt större på väggen och hemmet blir ens falska borg. Det är få arbetsgivare idag som har en fungerande larmklocka och som hinner fånga upp medarbetare på glid. De flesta av oss, tycker nog att första veckan hemma är enbart av godo. Så är det givetvis också vid influensa eller benbrott, men finns inte den självklara gränsen för att återgå i arbete blir hemmet snabbt ett hinder. Utan livsgivande diskussioner och möten med människor växer murarna och ”dörren går i baklås”.

Med en valp tvingas man ut. Med en valp i sällskapet träffar man alltid andra människor. Som en person i en liten grupp fodervärdar, träffar man de andra ekipagen och utbyter erfarenheter. Där växer man tillsammans med sin hund och på väggen bleknar hin håle själv.

Eftersom jag arbetar med datorer, kan jag inte låta bli att blanda in dem i fodervärdsprojektet. Idag är alla överens om att det är viktigt med ett positivt förhållningssätt till datorn och de tjänster man kan nå via den. Därför kittlar det att blanda möten med mentorn i hundhållning med möten med datorutbildaren. Någon dag ena veckan träffas gruppen kring frågor om etologi, andra veckan gäller ettor och nollor. Men, det ska hänga samman. Sammankomsterna vid datorn ska leda fram till en hemsida på internet där fodervärdstiden dokumenteras. Korta noteringar för varje vecka om hundens förehavande, veterinärbesök och information om vaccineringar osv. Den här hemsidan blir till stor glädje för alla inblandade. Kenneln, yrkesdressören, tjänstehundsföraren och inte minst för fodervärden själv.

Rehabiliteringstiden

Unghunden är mottaglig för yrkesmässig dressyr vid ca 18 månaders ålder. Det innebär att försäkringskassans mål att få den försäkrade att återgå i arbete så fort som möjligt, måste ruckas på. Å andra sidan är sjukskrivningstiden för den aktuella målgruppen lång redan idag. Dessutom har jag en känsla av att återfallen till nya sjukskrivningsperioder är vanliga. Det klassiska rådet, att vara feberfri en dag innan man börjar jobba igen, är tämligen kantstött. Rådet är emellertid inte så dumt och tilltufsade människor måste få tid på sig för att växa sig starka på nytt. Detta innebär inte tvunget att man ska vara borta från sin arbetsplats under hela perioden. Tvärtom kan olika insatser som arbetsplatsbesök, deltidsarbete, distansarbete och andra parallella åtgärder som samtalsterapi och sjukgymnastik kombineras med fodervärdsskapet. I takt med återvändande sinnesfrid bör det smygas in i en lämplig takt. Vilka möjligheter och vad som är lämplig takt, måste givetvis vara beroende av vilken tjänst man har i botten.

På Försäkringskassan Skånes hemsida på internet, finns sammanställningar av ohälsoläget i Skurup och Sjöbo. Bägge kommunerna har ca 300 långtidssjukskrivna. De dominerande orsakerna är utbrändhet och ortopediska besvär. Ur sammanställningarna kan man också utläsa att sjukskrivningstiden ofta är årslång. Bland en grupp på knappt 300 personer, borde det gå att hitta fyra, fem lämpliga ”fodervärdsämne”. Med tanke på att Sverige består av nästan 300 kommuner, skulle både tjänstehundssidan och ohälsotalet påverkas positivt om det skissade fodervärdsprojektet genomfördes och slog väl ut.

Seperationsångesten

Om inte det händer något oförutsett, kommer unghunden att växa till sig och bli dressyrmogen. Då kommer också den svåra tiden när människa och djur ska gå olika vägar. De emotionella bindningar som finns kommer att ge upphov till smärta och tomhet. Intellektuellt förstår nog alla inblandade att ett vägskäl kommer och att det egentligen är målet med hela rehabiliteringsperioden. Känslomässigt är det en helt annan sak. Men nu ska det inte vara den skygga och böjda människan som står inför faktum. Nu är det en person som stärkts och som har ett nytt mål för ögonen – att återgå till ett normalare arbetsliv.

Tillbaka