Robust Mount Goodwin

Oskar

1992 hämtade jag min andra ledarhund. Då hade den svenska ledarhundsverksamhetens grundare och arkitekt Lars söderberg gått i pension och ersatts av dressören Curt Jönsson. Tillsammans med kvarvarande konsulenten Sven-Åke Kastling, hade man infört en ny ordning vid tilldelningen. När jag kontaktades berättade de om vilken ras, pälsens färg och vilket kön det var på hunden. Men de avslöjade inte hundens namn!

Innan jag åkte hemifrån, hade givetvis min hustru och mina barn undrat vad den nye hunden hette. Jag, som vuxen, deklarationsskyldig och straffmyndig person, kunde inte berätta det för dem! Jag kände mig oerhört kränkt, frustrerad och väldigt irriterad. Kastling&Jönsson ville emellertid göra gällande, att vi som var på väg att hämta en hund skulle få känslostarka bindningar till hunden via namnet. Skulle det hända hunden något dagarna innan tilldelningskursen, skulle vi bryta samman – enbart på grund av kunskapen om namnet! Först på kvällen, när samtliga anlänt och tilldelningskursens innehåll presenterats, avslöjades namnen på våra hundar. Nåväl, det skulle bli värre.

Vilset och förvirrat

Jag hade kommit till Hundskolan på måndagseftermiddagen. Oskar kom till Sollefteå under natten till tisdagen. Efter en lång bilfärd från Oslo såg han snö för första gången i sitt liv. På tisdagsförmiddagen träffade han först en ny främmande människa, som skulle fungera som instruktör under samträningen. En kort stund därefter träffade han mig. Ytterligare någon minut senare var vi på väg ut för att köra en runda i den vita selen! Tre vilsna individer utan förtroende och trygghet. Men det skulle bli etter värre!

Stympat ledarskap

Gunvald Andersen förestår en ledarhundsskola I Oslo. Han hade transporterat Oskar, och ytterligare tre hundar, till Sollefteå under natten till tisdagen. Han dök in på mitt rum på onsdagsmorgonen och berättade att Oskar var en kärnfrisk hund som man kunde ta i ordentligt. Därefter försvann han lika fort som han kommit. Snopen satt jag kvar och kände mig lurad på konfekten, eller i alla fall möjligheten att i lugn och ro fråga om detaljer kring Oskar.

Några dagar senare trodde jag att chansen hade återkommet! Då beskrev Curt Jönsson hur han fortlöpande kontrollerade hur blivande ledarhundar utvecklades. Självklart bad jag honom om detaljer kring Oskars vistelse i Oslo. Curt tittade dumt på mig och livligt påhejad av Sven-Åke Kastling, konstaterade han att de anteckningar han hade var inte för mig. Dessutom skulle jag bara få en massa fördomar om hunden!

Inom alla seriösa hundverksamheter är det mycket viktigt att överföra kunskapen om hundindividen till den nye föraren. Det gäller seriösa uppfödare som väljer matte eller husse åt sina valpar. Det gäller exempelvis folk som tränar jakthundar. De säljer inte sina grunddresserade jakthundar till vilken skjutgalen cowboy som helst. Här ställs det höga och berättigade krav på människan, men inom ledarhundsverksamheten har vi börjat behandlas som menlösa idioter som ingenting begriper. Därför är det inte viktigt att lämna över kunskapen och informationen om hunden. Trots, som sagt, att det är en vedertagen sanning att man känner till byggklotsarna. Missar hunden måste man veta tidigare steg för att kunna backa och bygga upp ett nytt förtroende. Denna självklarhet bestals jag helt på. Kontrasten till hur varsamt min första ledarhund Caddy introducerades i mitt liv är slående.

Sanningar ur mörkret

Oskar, en stor kramgod nallebjörn som man "kunde ta i ordentligt" och som "var kärnfrisk" väkte mig en tidig morgon drygt två år senare. Han tog sig upp för trappan till vårt sovrum på tre ben och sjönk ner vid sidan om min säng med en suck.

Under de dryga två år jag och han fick jobba ihop, konstaterade jag att han var strykrädd och sönderstressad. Vi hade börjat hitta rätt väg tillsammans och Oskar var på väg att bli en duktig ledarhund, men han fick bara bli drygt fyra år gammal. Den 18 maj 1995 tog jag bort honom sedan det konstaterats att han inte hade några höftleder kvar.

De diskussioner som följde med ansvariga skrämde mig. Deras inställning till verksamheten gjorde det mycket tydligt att hundar är produkter/hjälpmedel. Var jag inte nöjd, skulle jag ha lämnat tillbaka Oskar och fått en ny hund. Jag spårade emellertid upp veterinären som studerade de röntgenplåtar som skickats från Oslo. Veterinären var bördig från Skåne, så jag hade inga problem att förstå honom när han berättade att Oskar uppvisat ”skuggor” på bägge höfterna. Trots det fullföljde ledarhundskomsulenterna affären med Gunvald Andersen och lät mig kämpa förgäves. Dessutom fick man Synskadades Riksförbund att slänga ut skattepengar på en sjuk hund.

Jag mår fortfarande fysiskt illa varje gång det är den 18 maj!